Ropa inte varg hur som helst

“Det var en massaker” så beskrev paret Aschan som bor på en gård i Molstaberg vad som mötte dem på midsommarafton för fyra år sedan (SvD 28/7-2018). Det var den första av fem vargattacker den sommaren, och bragte 40 av deras boskapsdjur om livet. För de lantbrukare som har djurhållning och hotas av vargattacker är frågan av lätt insedda skäl oerhört känsloladdad.

Att ett nytt vargrevir etableras i en bygd kan leda till stora sociala spänningar. Samtidigt är vargen fridlyst och bara begränsad skyddsjakt tillåts. Detta har lett till att vargstammarna har kunnat återhämta sig. I dag letar sig vargen ner mot de sydligare delarna av Sverige där den tidigare inte funnits. Det innebär stora risker, eftersom de sydliga landskapen är boskapstäta men saknar vana att tampas med vargen och därmed finns få rovdjursstängsel.

Sedan vargens i princip utrotningshotades under 1900-talet har den fått en rejäl renässans. ”Disneyfieringen” av rovdjur, förstärks av hur djur porträtteras i kulturen och på djurparker. Bilden av rovdjur som något gulligt snarare än något farligt är ett resultat av decennier där hotet från rovdjur inte varit närvarande för majoriteten av befolkningen. För någon som inte lever i en bygd som skakats av hot från ett nytt vargrevir, är relationen till rovdjuret något annat. kanske är den enda relationen till vargen att man sett den i en inhägnad på Borås Djurpark eller Kolmården. På Borås Djurpark hemsida kan man exempelvis läsa att “Myten om den blodtörstiga vargen finns till last än idag. Trots att hunden, ”människans bästa vän”, faktiskt direkt härstammar från just vargen.”

Men för de lantbrukare som drabbas av vargattacker är det ingen myt att vargen är blodtörstig. I stället är vargen ett direkt hot mot deras försörjning och säkerhet. Att vargen gör en visit kan innebära att lantbrukare med boskapsdjur kan förlora stora delar av sina inkomster över en natt, och dessutom vakna till en fruktansvärd syn av ihjälbitna djur.

Men att utmåla vargen som blodtörstig behöver inte heller innebära att den inte ska få finnas. Det går att vilja bevara arter men att samtidigt hålla ner stammarna för att motverka exempelvis vargattacker. Ett första steg kan vara att få Naturvårdsverket att överge sitt mål om en vargstam med 300 vargar. Riksdagens mål om en populationen mellan 170 och 270 vargar är betydligt mer realistiskt. Att tillåta licensjakt för att reglera stammen, i stället för dagens nyckfulla skyddsjakt hade också varit en potentiell lösning. Dagens ohållbara situation riskerar nämligen att bana väg för tjuvjakt, eftersom upplevelsen att man inte kan freda sig blir så stark. Att lantbrukare själva lastas för otillräckliga rovdjursstaket vid vargattacker gör knappast situationen bättre.

När samhället inte kan garantera skydd är det en urholkning av samhällskontraktet. Det gäller oavsett om hotet kommer från stöldligor eller farliga rovdjur. De hot som vargen innebär för lantbrukare med djurhållning får inte förringas, men det är inte synonymt med att tycka att vargen ska utrotas.