Rödgröna systrars förlorade förtroende

Först påstod finansministern att det var ”tomt i ladorna” i svensk ekonomi. Sedan bröt hon med det finanspolitiska ramverk hon allt sedan hon blev ekonomiskpolitisk talesperson för Socialdemokraterna har försvarat. Den oberoende granskningsmyndigheten Finanspolitiska rådet gjorde i det läget det enda rätta och kallade till en unik presskonferens för att uppenbarligen tillrättavisa den oerfarna ministern.

– Vi är fullt medvetna om att det är politiskt jobbigt och svårt att komma tillbaka till överskott. Men det ingår i jobbeskrivningen till det jobb som regeringen sökte och också fick, sa Finanspolitiska rådets ordförande John Hassler till Svenska Dagbladets reporter.

– Vårt viktigaste huvudbudskap är att det inte är regelrytteri att stå upp för ramverket. Är man missnöjd med det får man ändra det, men det värsta är att vantolka och säga att man inte bryr sig om det. Vi är medvetna att det inte kommit i en proposition och vi har god förhoppning att regeringen kommer följa det finanspolitiska ramverket.

Istället för att göra det enda rimliga i det läget, att förklara sig, valde Andersson att vidhålla sin linje och dessutom att försöka sänka Finanspolitiska rådets anseende.

För Åsa Romsons del kunde miljöministertiden ha inletts annorlunda. Först var det nyheten om hennes val av bottenfärg till den dieselslukande husbåten hon ägde. Romson la skulden på sin man och männen kring honom som gjort färgvalet. Sen var det oförmågan att leva upp till sin kritik av den avgångna Alliansregeringens klimatpolitik som förde henne ut på djupt vatten. Den rödgröna regeringen presenterade inga tydliga mål för EU:s klimatpolitik utan pratade mest i vädret och höll sig till allmänna men oförpliktigande beskrivningar.

Kritiken kom omedelbart . Vad det verkligen detta som Miljöpartiet fick mandat för? Att strunta i att skärpa klimatpolitiken? ”Snömos” var det mildaste omdömet.

Om vi backar till dagarna efter regeringsbildningen 2006, då två kvinnliga alliansministrar ertappades med att i ena fallet inte ha betalat TV-licens, och i det andra ha använt sig av svart barnpassning, så känns dagens ministermissar både tyngre och mer politiskt problematiska än dåtidens.

Andersson och Romson är ledande företrädare för sina partier och sitter på tunga ministerposter. Cecilia Stegö Chilò och Maria Borelius – gemenligen kallade systrarna Rökt och Blåst när de tvingades avgå omedelbart efter regeringsbildningen – var av marginell betydelse i sina sammanhang, men dömdes långt hårdare än sina ministersystrar görs idag.

Lagar ska följas, förvisso, men löften ska inte svikas. Inte heller ska ministrar så oförblommerat strunta i vad de sagt och gjort i valrörelser och tidigare, bara för att de plötsligt har fått makten.

Ett sådant beteende leder till mer djupgående förtroendeförluster än vad några uteblivna TV-licensavgifter gör.

Ledarredaktionen