Rödgröna röran tilltar
Han hade kunnat tillägga att samarbete också bygger på att man har en gemensam bild av var man står, annars är det svårt att komma vidare.
Men den rödgröna oppositionen är inte bara oense om vad man vill. De vet inte ens var de står idag.
I Peter Erikssons rödgröna värld är miljöpartiet och socialdemokraterna i full färd med att fördjupa sitt samarbete. I Lars Ohlys rödgröna värld har s och mp lagt sitt samarbete på is för att vänta in vänstern. Och vad som händer i Mona Sahlins rödgröna värld är oklart, hon vill inte ens kommentera röran.
Det är inte konstigt att väljarnas entusiasm för oppositionen har avtagit. Motstridiga besked och hotfulla utspel om krav på extraval signalerar inte regeringsduglighet. Om man inte ens kan ge besked om det finns några arbetsgrupper, hur i hela världen ska man kunna komma överens om ett politiskt innehåll i dem?
Med två år kvar till nästa val går det förvisso att säga att mycket kan hinna förändras. Men förtroende partier emellan är inget som byggs upp i en handvändning, däremot är det lätt att rasera.
Kontrasten till allianspartiernas samarbete blir, trots regeringens oenigheten om samkönade äktenskap, allt större. Dessutom blir det uppenbart vilket gediget jobb som måste till för att skapa ett hållbart samarbete. Det är inte bara att erbjuda media fototillfällen.
”Ni utanför tror kanske att det här har varit quick fix, men nej. Ni skulle veta hur mycket bakgrundsprat vi haft,” förklarar centerledaren Maud Olofsson för Anita Kratz i boken Reinfeldt - Ensamvargen när hon berättar om alliansens startmöte i Högfors.
Samarbete mellan partier är långt svårare än att pricka av gemensamma politiska ståndpunkter på en lista. Att kunna skapa en förtroendefull atmosfär kräver en gemensam vilja och tillit till varandra.
Just nu är bristen på det, snarare än oenigheten om budgetprocessen, den rödgröna oppositionens största problem.
Ledarredaktionen
