Kajsa Kettil: Rimligt att redovisa hur många som försörjer sig själva
När arbetsmarknads- och integrationsminister Johan Pehrson (L) nyligen uttalade sig på Twitter om bristen på lokförare landade det inte väl. Formuleringen att det med regeringens politik inte kommer att vara särskilt ”fett” att vara arbetslös var som upplagd för att misstolkas och reta upp. Pehrsons lite slängiga och spontana retorik kommer sannolikt att leda till fler bestörta känslor i andra frågor framöver, så även behovet för honom att förklara sig i efterhand.
Det gjorde han i fallet med SJ, som handlade om att ministern var upprörd över att lokförarbrist bidrog till beslutet att dra in tågtrafik mellan Malmö och Göteborg i sommar.
Det Johan Pehrson skrev i den debattartikel som följde hans omtalade tweet var följande: ”Den som fuskar eller vägrar att söka vettiga jobb kommer inte att få det lika ”fett” med vår regerings politik. ” (Expressen 14/4)
Han riktade sig alltså inte till de män och kvinnor i arbetsför ålder som verkligen försöker men av olika anledningar inte lyckas få ett jobb. De ska fångas upp av vårt gemensamma skyddsnät. Det han syftade på var personer som genom att fuska utnyttjar välfärdssystemet, och på personer som inte söker de jobb som finns.
Att det har funnits för få utbildningsplatser för att täcka behovet av lokförare är däremot makthavares och inte privatpersoners ansvar.
Men det är rimligt att förvänta sig att den som saknar ett arbete är beredd att acceptera en ledig tjänst även om det inte är drömjobbet. Enligt samma argumentation bör också arbetssökande – i de fall familjesituationen gör det möjligt – även kunna flytta dit jobben finns, vilket ledarsidan nyligen uppmärksammade.
I regeringens vårbudget ingår en satsning på drygt 8 000 nya platser inom yrkesutbildningen för vuxna. Det är välkommet, liksom skärpta krav på aktivitet för arbetssökande som får försörjningsstöd.
”Det handlar inte om att vara för eller emot den svenska välfärden.”
Men arbetslöshet och sysselsättning är ett snårigt ämne, där den som debatterar kan välja siffror och förklaringsmodeller som passar den egna argumentationen. Se bara när den dåvarande statsministern Stefan Löfven (S) insåg att hans mål om EU:s lägsta arbetslöshet var omöjligt att uppnå, då började han fokusera på att sysselsättningen i Sverige var högre än i många andra länder. Det fick i sin tur kritik eftersom det bland annat jämförde Sverige med länder som Tyskland där det är vanligt att kvinnor är hemmafruar. Sysselsättningsgrad säger inte heller hur mycket någon jobbar: Är det heltid eller några enstaka timmar i veckan?
Med detta i åtanke är en färsk debattartikel värd att nämna (SvD 8/5). Bakom den står Jonas Eklund som är professor i nationalekonomi, chefsekonom vid Sydsvenska handelskammaren och tidigare vd för Entreprenörskapsforum. Han föreslår att Statistiska centralbyrån, SCB, ska få uppdraget att mäta självförsörjningen eftersom det ger en mer rättvis bild av hur många som försörjer sig själva och hur många som försörjs av någon annan. Eklund menar att arbetsmarknadsstatistiken ger en missvisande bild. Han pekar på att svenska studenter generellt gör en senare entré än jämnåriga i andra länder, att alltför många i Sverige arbetar för få timmar samt att för få utrikes födda med utomeuropeiskt ursprung blir självförsörjande.
Han har helt klart en poäng. Just nu är arbetslösheten visserligen överraskande låg med tanke på det ekonomiska läget, men den spås öka framöver. Då kommer det att bli ännu mer angeläget med självförsörjningssiffror.
Det handlar inte om att vara för eller emot den svenska välfärden. Det handlar om att makthavarna ska ha tillräckligt med information för att kunna ta beslut som påverkar hur vi finansierar och fördelar våra gemensamma resurser.
