GDPR Illustration

Ta del av vår integritetspolicy

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat vår integritetspolicy så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Anela Murguz: Regeringens värsta fiende är inflationen

Rätt av finansministern att lägga fram en stram budget. Frågan är dock om den är tillräckligt återhållsam.
Anela MurguzSkicka e-post
Ledare • Publicerad 8 november 2022
Anela Murguz
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Borås Tidning politiska etikett är moderat.
Finansminister Elisabeth Svantesson (M) har gått från en budgivningspolitik i valrörelsen till en något åtstramad budgetproposition i regeringsställning. Bra, men mer återstår att göra på den punkten.
Finansminister Elisabeth Svantesson (M) har gått från en budgivningspolitik i valrörelsen till en något åtstramad budgetproposition i regeringsställning. Bra, men mer återstår att göra på den punkten.Foto: Pontus Lundahl/TT

Det är inte ett drömläge att efter åtta år i opposition ta regeringsmakten när Sverige går mot en ekonomisk kris. Sannolikt innebär det mer tid och resurser åt att dämpa effekterna, än åt att genomföra de politiska förändringar som regeringen vill.

När finansminister Elisabeth Svantesson (M) presenterade en ekonomisk prognos i förra veckan varnade hon för att Sverige går mot en lågkonjunktur nästa år. Vanligtvis motiverar det en expansiv budget. Men på grund av inflationen tvingas regeringen att i stället gå fram med en stramare budget.

Det innebär att flera vallöften blir liggande ett tag, vilket redan har påpekats av politiska motståndare. Men det är rätt prioritering i detta ekonomiska läge.

På den punkten var finansministern tydlig under sin pressträff på tisdagsmorgonen då regeringens budgetproposition presenterades. Återkommande gånger betonades vikten av återhållsamhet, vilket tyder på en politisk medvetenhet om den kris som Sverige står inför. Inflationen är visserligen penningpolitikens uppgift att hantera. Men Svantesson gör rätt i att understryka att finanspolitiken inte ska motverka Riksbankens penningpolitik.

Kanske har också en och annan lärdom dragits av den politiska turbulensen i Storbritannien. En alltför expansiv budget ledde inte bara till att den brittiska finansministern sparkades. Det slutade också med ännu en regeringskris när Liz Truss till slut fick avgå som premiärminister.

Trots det lämnar den borgerliga regeringen en del att önska. Framför allt borde man ha insett lägets allvar i ett tidigare skede, närmare bestämt redan under den förra mandatperioden när den dåvarande socialdemokratiska regeringen kritiserades av ekonomer för sin expansiva stödpolitik. Borgerlighetens uppgift i ett sådant läge är att betona återhållsamhet även i opposition – inte att komma med överbud i valrörelsen.

”Den bistra vinter som regeringen flera gånger har varnat för borde tala för en än mer åtstramad finanspolitik.”

De utspel som gjordes under valet är också anledningen till att regeringen måste gå fram med vissa politiska förslag som riskerar att motverka penningpolitiken, som till exempel det omdiskuterade högkostnadsskyddet för elräkningar. Visserligen ligger förslaget utanför själva statsbudgeten men lär påverka ekonomin i stort ändå.

Ett öppet mål för oppositionen, alltså. Ändå imponerar inte invändningarna. Tvärtom sätter den tidigare finansministern Mikael Damberg (S) i stället fingret på den sjuka som svensk finanspolitik drabbats av.

En rimlig invändning från oppositionen hade exempelvis varit att budgeten inte är tillräckligt stram med tanke på den ekonomiska situationen. Svantesson beskriver själv budgetpropositionen som ”svagt åtstramande” när hon just påtalat att det kommer bli värre innan det blir bättre. Den bistra vinter som regeringen flera gånger har varnat för borde tala för en än mer åtstramad finanspolitik.

Men nej, Dambergs främsta invändningar är att väljare kommer bli besvikna över de uteblivna vallöftena och att det är en budget där Sverigedemokraternas inflytande i svensk politik tydligt märks av. Med tanke på Dambergs partitillhörighet skulle man kunna tänka sig att han snarare borde glädjas åt att flera av de borgerliga vallöftena inte blir verklighet. Så varför väljer han en strid om detta?

Jo, helt enkelt för att han inte har något annat att komma med. Den stödpolitik som Socialdemokraterna öppnade upp för under sin sista tid i regeringsställning har lett till en övertro på politikens förmåga. Inte ens en rekordhög inflation ska stå i vägen för att på ett närmast populistiskt sätt försöka flörta med väljarna.

Båda lägren i svensk politik har drabbats av den sjukan. Men lyckligtvis har M tillfrisknat något i regeringsställning.

Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.