Putin tackar för ”fredsmarschen”

Ledare Artikeln publicerades
Ett handslag för fred. Natos Europabefälhavare Curtis Scaparotti är överens med Sveriges ÖB Micael Bydén.
Foto:Fredrik Sandberg/TT
Ett handslag för fred. Natos Europabefälhavare Curtis Scaparotti är överens med Sveriges ÖB Micael Bydén.

Bilden där Natos Europabefälhavare, den amerikanske generalen Curtis Scaparotti, skakar hand med Sveriges överbefälhavare Micael Bydén, är ett politiskt långdistansvapen med större sprängkraft än något annat som finns i försvarsmaktens arsenal.

Räkna med att budskapet i bilden – att Sverige och Nato är överens – gick hem i Moskva. I dag, söndag, gör Putin och den ryska propagandamaskinen sitt motdrag: Det drar ihop sig till ”fredmarsch” i Stockholm och Göteborg. Bland arrangörerna finns organisationer och personer med direkt koppling till den ryska krigsmaktens informella pr-organ RISS.

Målet är detsamma som tidigare, att motverka en förbättrad svensk försvarsförmåga genom att propagera mot bland annat samövningar inom ramen för Natos partnerskapsavtal. I verksamheten ingår även att sprida bilden att det i själva verket är de västliga demokratierna som hotar det stackars fredsälskande Ryssland.

Hackerattacker, hatpropaganda och destabiliseringsoperationer riktade mot Sverige och andra EU-länder får dock passera okommenterat. ”Fredsvännerna” protesterar inte heller mot att ryska kryssningsmissiler med kärnvapen placeras ut i Sveriges närhet, men väl mot att Nato installerar ett missilskydd i området.

Därför bör sådana ”fredsmarscher” kallas vid sina rätta namn, nämligen ”femte kolonnens uppmarsch”. Det är svårt att se hur ett så entydigt engagemang för ryska intressen och aggression kan betraktas som något annat.

Värt att notera i sammanhanget är också att ett regeringsparti är representerat i kolonnen. Miljöpartiets Carl Schlyter går med, och är dessutom en av huvudtalarna.

Vad tycker språkrören Gustav Fridolin och Isabella Lövin, för att inte tala om statsminister Stefan Löfven och försvarsminister Peter Hultqvist, om att bilden av en ledande grön riksdagsman i sådant nätverk ingår i en kampanj mot Sveriges säkerhetsintressen?

Sveriges samarbete med andra likasinnade och fria, öppna och demokratiska nationer är av strategisk betydelse inte bara för oss utan för allas våra vänners gemensamma försvarsförmåga. ”Fredsvännernas” marsch går längs farliga vägar och leder vilse.

De bilaterala försvarsförbindelserna med USA och Storbritannien är viktiga. Partnerskap och värdlandsavtal med Nato ger oss ett bättre utgångsläge i händelse av en större konflikt i vårt närområde.

Likafullt saknas dock det som vid det här laget borde vara ett faktum – ett fullvärdigt svensk medlemskap i försvarsalliansen.

Vad som också saknas är att den utbredda krismedvetenhet om försvarets bristande förmågor som visserligen finns hos riksdagspartierna åtföljs av beslut som skyndsamt åtgärdar åtminstone de största bristerna.

DN:s avslöjande om att försvaret saknar nio miljarder kronor utöver de 6,5 miljarder som den så kallade ”urholkningen av ekonomin” angavs till i samband med budgetarbetet inför 2018, visar med all önskvärd tydlighet att det riktiga allvaret ännu inte infunnit sig. Det saknas 15,5 miljarder för perioden fram till 2020.

Det är partierna inom den så kallade försvarsgruppen – S, MP, M, C och KD – som i första hand måste komma överens om att öka försvarsanslagen. Liberalerna, som ställde sig utanför 2015 års försvarsuppgörelse, vill se att försvaret får mer pengar och det snabbare än de övriga. De har naturligtvis rätt. Men i väntan på att försvarsgruppen förmår sig att ta det stora krafttaget, är Moderaternas förslag om ytterligare 8,5 miljoner ett tillskott till försvarsförmågan som ingen kan rynka på näsan åt.

I en tid av ökad osäkerhet och förhöjt säkerhetsläge behöver Sverige snabbt få ett starkare försvar. Vår demokrati måste också försvaras politiskt, inte minst mot krafter i samhället som hellre för auktoritära regimers talan.