Pressfriheten under ny press
Organisationen Reportrar utan gränser gör ett arbete av avgörande betydelse när den uppmärksammar utvecklingen för pressfriheten i världen. Något av det första som brukar inskränkas av auktoritära ledare är nämligen de fria mediernas möjligheter att rapportera, granska och skapa opinion.
Coronakrisen har också fått makthavare att under förevändning att effektivisera beslutsfattande minska de valda parlamentens inflytande och begränsa mediernas frihet. Eller som en rad länder tysta journalister som avslöjar för regimen obehagliga sanningar om virusets utbredning.
Att Sverige får lämna prispallen i årets index, som toppas av Norge, och hamnar på en bortglömd fjärdeplats är ingen stor sak. De nordiska länderna brukar byta plats med varandra i toppen.
Frågan är snarare om inte Reportrar utan gränser gör en väl kritisk bedömning av läget i Sverige. Som skäl till att Sverige flyttas ned ett steg anförs bland annat att public service-bolagen numera finansieras via skattesedeln istället för via en radio-tv avgift.
Även tidigare fastställdes avgiften av riksdagen så skillnaden är minimal och samtidigt har bodelningen mellan regeringen och public service-medierna blivit tydligare genom att ägarstiftelsens oberoende markerats. Det nämns emellertid inte.
I granskningen av Sveriges nämns också den ökande ägarkoncentrationen vad gäller lokal media, men däremot inte att också TV4 via Telia indirekt är delägt av staten. Utvecklingen på ägarområdet förtjänar en egen diskussion, exempelvis när ägande och politisk tradition separeras i och med att olika politiska röster samlas under samma ägarparaply. Men åtskillnaden mellan ägande och redaktionell frihet är vid och utan förvärv från starka ägare hade svenska mindre pressröster knappast överlevt.
Påståendet om ett uppsving för ”extremhögern” i Sverige för också snarare tankarna till Gyllene gryning i Grekland än till Sverigedemokraterna.
Här finns en ”bias”, en tendens, i beskrivningen av pressfrihet som en idealmodell med dominerande public service-bolag i centrum, men som idag skulle begränsa pressens konkurrensmöjligheter. Olyckligtvis angrep RPG för några år sedan den svenska signalspaningen, via den civila myndigheten FRA, som ytterst försvarar pressfriheten och är mer transparent än i jämförbara länder.
Saknas i sammanställningen gör också de begränsade möjligheter som journalister har att arbeta i miljonprogramsområden där journalister enskilda eller i grupp har hotats och angripits. Det är en reell inskränkning av pressfriheten som gynnar gängen och försvårar en rapportering också om vardagen i de utsatta områdena, men som ofta MR-organisationer underskattar.
Värt att understryka i undersökningen om Sverige är dock raderna om hur Fastlands-Kina fortsätter med påtryckningar och hot mot svenska redaktioner, i synnerhet när det gäller rapporteringen av fängslandet av den svenske förläggaren Gui Minihai.
Så visas hur hoten mot pressfriheten i Sverige är gränslösa. Pekingregimens påverkansoperationer syftar till journalistisk självcensur och tystnad inför övergreppen. Det är Kina som är den svenska pressfrihetens fiende år 2020.
Martin Tunström
