Positionering har blivit viktigare än sakpolitik

Ledare Artikeln publicerades
Ebba Busch Thor (KD) och Ulf Kristersson (M) – numera representanter för en marknadsskeptisk höger.
Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SvD/T
Ebba Busch Thor (KD) och Ulf Kristersson (M) – numera representanter för en marknadsskeptisk höger.

Debatten om arbetskraftsinvandring bygger ofta på halmdockor och felaktigheter. Ändå har den hamnat i den skottglugg som både den nya marknadsskeptiska högern och den gamla vänstern riktar in sig på.

I förra veckan gick den omaka trion M, KD och V samman för att få nya direktiv till den utredning om arbetskraftsinvandring som januaripartierna har beslutat tillsätta.

Eftersom de tre oppositionspartierna har enats kring minsta gemensamma nämnare består deras anbud mest av otålighet och retorik. Man efterlyser hårdare skrivningar om förslag som redan är tänkt att utredningen ska se närmare på – som att få stopp på kompetensutvisningarna och att ta fram förslag om skärpta straff för arbetsgivare som utnyttjar systemet.

Västgötaklimax, säger justitieminister Morgan Johansson (S) om trions arbete. Tunt, säger Jimmie Åkesson (SD).

Andra förslag, varav flera rentav dåliga, som drivs av partierna var för sig har lämnats därhän. Men debatten tycks längta efter radikalare steg. Bilden är att arbetskraftsinvandringen är omfattande, kantad av problem och i stort behov av åtstramningar. Det är i mångt och mycket halmdockor, överdrifter och felaktigheter.

Från Expressens ledarsida har arbetskraftsinvandringen kallats för en privatisering av migrationen eftersom arbetsgivare själva får avgöra vem de rekryterar. Problemet, menar man, är att företagare får makt över vilka som några år framåt i tiden kan bli svenska medborgare. Varför det är ett problem att människor som arbetar och bidrar till samhället (och ofta är högutbildade) blir medborgare framgår inte. Men tycker man ändå att medborgarskap delas ut för lättvindigt borde ju det politiska svaret vara att göra det svårare att få medborgarskap, snarare än att krångla till rekryteringen av behövd arbetskraft.

Debatten tycks dessutom utgå från att arbetskraftsinvandrare stannar länge i Sverige. I själva verket är denna invandring temporär till sin karaktär och inte fler än 10-15 procent av arbetskraftsinvandrarna arbetar i landet så länge att de kvalificerar sig för det permanenta uppehållstillstånd som bland annat krävs för medborgarskap.

Men kostnaderna för arbetskraftsinvandrarnas anhöriga, invänder någon annan, kan landa hos staten. Det är korrekt. Skev tycks istället bilden av omfattningen vara. Statiska centralbyrån konstaterar att av de som arbetskraftsinvandrade till Sverige åren 2011-2017 och var registrerade här 2017, bodde ett 20-tal personer i hushåll som under året mottagit försörjningsstöd. Det motsvarar 0,2 procent av arbetskraftsinvandrarna. Givetvis går det att ifrågasätta om dessa familjer ska få stöd av skattebetalarna, men nog vore det rimligare för den som oroar sig över det offentligas utgifter att uppröras över annat.

Som på att staten exempelvis årligen lägger nästan 30 miljarder på resultatlösa stöd till företag.

Men arbetskraftsinvandringen försvårar för flyktinginvandrare att komma in på arbetsmarknaden, hävdar andra. Det har fått KD att anamma delar av LO:s käpphäst om att föreslå att en myndighet ska göra en arbetsprövning av alla yrken med månadslön under 35 000 kronor. Sveriges genomsnittslön är 34 600 kronor. Det är byråkratiskt klåfingrigt och menlöst.

Varför har Sven-Olov Daunfeldt, professor i nationalekonomi, pedagogiskt förklarat i SvD (15/2). Av förra årets 21 950 arbetskraftsinvandrare var närmare 7 000 chefer eller hade arbeten med krav på fördjupad högskolekompetens. Av de återstående jobben var dryga 6 000 säsongsarbetare. De därefter återstående 7 088 jobben hävdas i debatten alltså vara sådana som skulle kunna tas av arbetslösa som redan är i landet. Men av de 7 088 var flertalet inom bristyrken som inte kan tas av vem som helst. 1 045 var kockar och kallskänkor och 1 579 var arbetare inom bygg och tillverkning.

Återstår gör drygt 4 000 jobb som alltså hävdas skulle kunna motverka utanförskapet bland de 179 100 arbetslösa utrikes födda i arbetsför ålder.

Att begränsa arbetskraftsinvandringen är uppenbarligen inte ett svar på utanförskapet. Heller. Det är däremot ett effektivt sätt att försvåra kompetensförsörjningen. Eller markera mot invandring.

Och förklaringen till varför debatten ser ut som den gör, den finns väl just där. Det är inte sakpolitiken, utan positioneringen, som anses viktigast.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.