Kajsa Kettil: Plötsligt passar det Erdogan att vara kompis med väst
Det har bara gått två och en halv vecka sedan terrororganisationen Hamas genomförde sin massaker mot oskyldiga israeler, vilket av naturliga skäl ledde till vedergällning från Tel Aviv. Bomberna faller nu över Gaza med även civila offer som följd.
Det är en mardröm som kablas ut till omvärlden.
Denna mardröm måste alla seriösa aktörer undvika att förstärka. Men oavsett intentioner påverkas hela regionen av de eskalerande oroligheterna i Mellanöstern. Risken finns att länder som Iran, Egypten och Saudiarabien liksom den libanesiska terrorgruppen Hizbollah på ett eller annat sätt dras in i kriget mellan Hamas och Israel.
Även om Turkiet inte har något intresse av att bli en aktiv del av konflikten ligger landet geografiskt nära oroshärden, och det är därför logiskt att Turkiet vill stärka sitt försvar – inte helt olikt Sveriges och Finlands strategi när en aggressiv granne gav sig på en demokrati i vår närhet.
Sett ur den synvinkeln var måndagens besked från president Erdogan inte överraskande. Även om hans auktoritära styre innebär stor makt över parlamentet är den inte helt friktionsfri; inrikespolitiskt måste han hantera att den ultranationalistiska flanken önskar att Turkiet agerar mot Israel.
När Erdogan nu har skrivit under protokollet om Sveriges Natoanslutning vandrar det vidare till parlamentets utrikes- och försvarsutskott, tillbaka till utrikesutskottet och därefter till parlamentets stora kammare för omröstning. Innan det sker lär Ungern, som har lovat att inte bli sist, ha godkänt den svenska ansökan.
”Ett rimligt antagande är dock att de senaste veckornas turbulens i Mellanöstern gör att Turkiet vill slutföra affären med de amerikanska F-16-planen.”
Det bör poängteras att när det gäller Sveriges väg mot Natomedlemskap ska ingen seger tas ut i förskott. Statsministern gör därför klokt i att avvakta med att öppna champagnen. Men det måste ändå medges att ratificeringsbollen nu är i rullning och att det bara är en fråga om veckor innan den svenska flaggan kan hissas vid Natos högkvarter i Bryssel.
Och återigen påminner den turkiske presidenten om att han är både slug och pragmatisk. För samtidigt som amerikanska påtryckningar sannolikt ligger bakom beskedet kan han hävda att allt sker helt enligt plan. Sommarens handslag på Natotoppmötet i Vilnius innebar att han skulle inleda ratificeringsprocessen efter parlamentets öppnande i oktober, vilket nu alltså sker även om han inte har visat någon brådska. Förrän nu då det alltså tycks som ett lämpligt tillfälle att närma sig väst.
Ett rimligt antagande är att de senaste veckornas turbulens i Mellanöstern gör att Turkiet vill slutföra affären med de amerikanska F-16-planen. Detta har dessutom blivit lättare i och med att den korruptionsanklagade, amerikanske senatorn Bob Menendez är ute ur leken och inte längre kan motarbeta den planerade exporten av stridsplanen.
Den 7 oktober fick västvärlden ännu ett krig att hantera. Sveriges roll i sammanhanget ska inte överdrivas, men oavsett orsaken till det slutgiltiga godkännandet från Turkiet blir Nato snart en ännu starkare spelare. Det behövs när både Ryssland och Hamas ska bekämpas.
