PJ Anders Linder: PJ Anders Linder: Stoppa ordsnokarna innan det är för sent

Allt eftersom åren gick föll uttrycket ur bruk, vilket inte var så konstigt, eftersom utbudet växte till sådana proportioner – om än inte hos Moberg själv – att det blev svårare att undvika än att få syn på sex i litteraturen.

Själva fenomenet har däremot gjort en hejdundrande come back. Fast vår tids ordsnokar skjuter inte främst in sig på orden i sig utan på vem som uttalar dem. En formulering kan vara helt i sin ordning om den kommer från rätt person, medan precis samma ordvändning från någon annan kan leda till våldsamma protester.

Ordsnokeriet har gjort sig påmint i många sammanhang i kulturlivet: från nyutgivning av gamla barnböcker till politiken hos Svenska filminstitutet: rätt gestalter ska säga rätt saker. Och nu hör vi allt oftare om det från högskolor och universitet.

Amerikanska och brittiska galenskaper brukar förr eller senare dyka upp även i Sverige. Än så länge verkar vi ha en bra bit kvar till den kultur av militant ordsnokeri som hemsöker vissa anglosaxiska lärosäten. Jag tror inte att någon svensk högskola ännu gör som universitetet i Sheffield och avlönar studenter för att gå omkring bland sina kamrater och lyssna efter ”subtila men stötande kommentarer”. Men desto större skäl att vara uppmärksam och stämma i bäcken.

Universitet och högskolor ska vara miljöer för lärande, intellektuell utveckling och öppna diskussioner där argumentens kraft är vad som gäller; de ska inte vara tummelplatser för aktivistiska kverulanter som driver sin ideologiska agenda med hjälp av anmälningar och maktspråk.

Ett aktuellt och uppmärksammat fall gäller Inga-Lill Aronsson, lektor i musei- och kulturarvsvetenskap i Uppsala. Vid en paneldebatt fick hon frågor om hur man söker information om kontroversiella begrepp som ”ras” i arkiv och i sitt svar uttalade hon som exempel ett annat, kontroversiellt och näraliggande ord.

Detta fick några studenter att anmäla henne. Eftersom hon ”varken är svart eller rasifierad har hon faktiskt ingen som helst rätt att använda ordet”. Och vad gjorde då hennes chefer? Jo, i stället för att förklara för studenterna att det är skillnad på att utsäga ett ord och att anse att ordet är lämpligt, kallade de in henne till förhör och läxade upp henne. Här kan man komma att tänka på många olika ord men ”civilkurage” är inte ett av dem.

Det är lätt att instämma med de tre professorer som anser att ”Aronsson var den som utsattes för kränkande behandling” och kräver att universitetet ger henne en ursäkt (UNT 28/1). Men det är tyvärr också lätt att se att hennes fall inte lär bli det sista. Uppsala universitet har i likhet med Lunds universitet bestämt att alla anmälningar om kränkande beteende hos lärare ska utredas formellt, vilket öppnar för en rent förfärlig angiverikultur. En anmälan räcker. Den behöver inte visa sig motiverad. Är man anmäld så är man. Ingen rök utan eld, ni vet.

Små radikala studentgrupper kan samspela med ryggradslösa universitetsledningar, som vårdar varumärken och är livrädda för känsliga konflikter. Lärarna och lejonparten av studenterna lämnas i sticket när rädslan och tystnaden sprider sig. Och bland förlorarna finns för övrigt även skattebetalarna, som står för fiolerna. Så länge de nu har lust med det.