PJ Anders Linder: PJ Anders Linder: Fira och fundera med Kvartetten
Det gav ett fint tillfälle till en av de få former av evangelisation som jag ägnar mig åt nuförtiden, nämligen att få fler att stifta bekantskap med Birger Sjöbergs Kvartetten som sprängdes. Jag gick på antikvariatsjakt och hade tur.
Kvartetten som upplöstes är alltså inte Alliansen, som man lätt kunde få för sig i vår överpolitiserade tid, utan en liten krets som träffas för att spela kammarmusik. Det blir klart redan genom romanens korta öppningsmening: ”A-strängen på violoncellen sprang.”
Sjöberg kan vara nog så sirlig i stilen ibland, men här kommer vi rakt in i handlingen utan preludier. Fast det är handling i den vardagliga, mänskliga skalan: ”Bengt Erlandsson kände liksom rappet av en fin pisksnärt på ena kinden, och det klang i hans stora, tämligen ödsliga ungkarlsrum, när katastrofen inträffade.” Den unge journalisten Erlandsson dämpar chocken genom att gå över till spegeln och börja raka sig.
Hmm. För ett ögonblick undrar jag hur effektivt dessa rader från 1924 lockar en student m/2019 till vidare läsning. Men om inte meddetsamma, så förhoppningsvis senare.
Personligen finner jag Kvartetten oemotståndlig. Sjöberg har alla tänkbara färger på sin palett och målar med de flesta. I ena stunden kan stilen vara sockrig och sentimental, i nästa ögonblick klarsynt ironisk. Författaren är alls inte främmande för sälta, men han visar samtidigt den största ömhet för sitt rika persongalleri, fullt utrustat med mänsklig svaghet. När man en gång har fått möta typer som ingenjör Planertz, träigast av träbockar, den ruskiga tant Klara, amatörförbrytaren ”Far i skåpet” och den matglade kamreren Karl Ludvig, som kan bli alldeles vimmelkantig av förtjusning redan genom att tänka på smörgåsbord, glömmer man dem inte: tvärtom blir de för det sociala livet vad fälthandboken är för fågelskådaren.
Som sig bör i en borgerlig roman finns här inte bara kärlekshistorier utan också ekonomiska härvor där huvudpersonerna trasslar in sig å det grövsta. Ett bärande tema är just krocken mellan småstadslivet i Krutstan och de lockande signalerna från stora världen om snabba pengar på en ständigt stigande aktiebörs. Till en början ter sig Västerviks sågblad och Solidarfett som rena sedelpressarna, men det som kan öka i värde kan också minska och pressen börjar snart handla om hur lån ska betalas tillbaka. Det är inte svårt att se likheterna mellan nu och då, men Sjöberg låter sina unga och i grunden hyggliga spekulanter landa litet mjukare än vad mer sentida kolleger skulle ha gjort.
Stilen, charmen och personligheterna – samt den förfärliga Blamageguden, ett väsen som dyker upp med en projektor och visar filmer för Erlandssons inre öga när han är dagen efter och bara vill glömma – är skäl nog, med råge, att läsa Kvartetten. Men den som har kynne för sådant kan också få med sig stoff för funderingar på hur vi bygger vårt samhälle.
I Krutstan märks varken stat eller storföretag. Folk försörjer sig i egen firma eller på arbetsplatser av ringa storlek. Församlingar, loger och föreningar ser till det allmänna bästa. Det påminner om en del av vår historia, som ofta kommer helt i skymundan bakom segrande storföretag, centralorganisationer och offentlig sektor. Månne finns ändå lite inspiration att hämta för oss i detta 1920-tal, då mycket stod och vägde och flera olika framtidsvägar låg öppna. (Och boken finns i nyutgåva som kom häromåret.)
