Piska oss hårdare, regeringen!
Ledare
Länge såg 2017 ut att bli ännu ett bortkastat år när det gäller att få till ett belönings- och beskattningssystem som får konsumenterna att välja miljö- och klimatsmartare bilar. Men nu tycks regeringen ha hittat fram till knappen som lossar handbromsen och har rullat fram en uppgradering av det tidigare förslaget som remissinstanserna ansåg vara skrotfärdigt.
Den som köper det mest miljövänliga alternativet ska nu få 60 000 kronor i bonus, vilket är en höjning med 15 000 kronor mot tidigare. Bilar som går på gas eller etanol får också ett nådigt gillande men dock ett mindre ekonomiskt fördelaktig bidrag. Den som står i begrepp att köpa en törstigare och smutsigare bil, som släpper ut 200 gram koldioxid eller mer på kilometer, får betala 8 000 kronor per år under de första tre åren.
Regeringen borde ha tagit större hänsyn till den så kallade transportnyttan och låtit denna påverka beräkningsgrunden, främst eftersom att större och törstigare bilar faktiskt kan visa sig vara det smartare valet för en stor familj och om utsläppen fördelas på antalet möjliga passagerare. På samma sätt borde det ha varit lämpligt att göra någon form av gradering av ”straffavgiften” i förhållande till vilket bränsle som används. Att låtsas som att alla kan köpa en liten elbil är att bara luras.
En viktig aspekt när det gäller ambitionen att påverka konsumenternas val av bil är att inse att köpet av en så dyr sällanköpsvara kräver långsiktighet vad avser de ekonomiska förutsättningarna. Det går inte att hitta på förändringar som från en dag till en annan påverkar eller rentav omintetgör de familjeekonomiska kalkylerna. Av det skälet är det naturligtvis vettigt att regeringen avstår från att höja fordonsskatten i samband med att det nya belönings- och beskattningssystemet införs. Men det borde vara på sin plats att i nästa steg fundera på hur fler ur den allra äldsta fordonsflottan ska mönstras ut.
Hur skulle ett förslag se ut som gör det möjligt att ”panta” de värsta miljöbovarna? Motormännens förslag från förra året om 10 000 kronor i premie för att skrota en bil var värt ett bättre öde än att avvisas. Och om det är svårt att rent praktiskt göra sig av med gamla skrothögar, eller för att få bort de som dumpas i landets skogar, kunde det väl vara värt en mindre summa i budgeten att erbjuda hämtning för skrotning mot en mindre andel av skrotningspremien.
Politiskt sett är regeringens förslag dock ett svagare alternativ än det Centerpartiet lade fram i våras, där moroten sätts till 100 000 kronor för de bästa alternativen och bonus- och avgiftssystemet graderas i fem nivåer. Det är radikalare och därmed sannolikt bättre för klimatet.
Det finns en utbredd beredskap hos svenska folket att göra långtgående insatser för bättre miljö och klimat. Då är det synd att både moroten och piskan inte är större. Är det månne Miljöpartiets privatbilismfientlighet som slår igenom när de, trots vad de kallar för ”den största klimatsatsningen någonsin” i regeringens budget för 2018, ändå inte verkar vilja att bonus malus-systemet ska ge någon mer betydande effekt?
Regeringen borde ha kunnat gå hårdare fram, satsat mer men också straffat hårdare. Konsumenterna hade klarat det, klimatet hade vunnit på det.
