Anela Murguz: Pedofilskandalen i Borås är värre än befarat
Det är inte lätt att fånga upp sexualbrottslingar, särskilt inte vid anställningar på skolor och förskolor. Johanna Lätth, psykolog och forskare, beskriver i en artikel i DN (15/10) sexualbrottslingar som en grupp som är ”mer socialt etablerade” än andra dömda för brott. De är sällan livsstilskriminella och kan därför vara ostraffade sedan tidigare, och därmed svårare att upptäcka.
Att den tidigare Boråsläraren, som på onsdagen dömdes till 4,5 års fängelse för bland annat ett fall av våldtäkt mot barn, fallit bort från kommunens radar är därför inte uppseendeväckande i sig. Det var också intrycket av händelsen initialt och från kommunens sida fanns en påtaglig självkritik. Något hade brustit i kommunens rutiner och en oberoende utredning skulle ta reda på varför, lät man meddela på en pressträff tidigare i höstas.
Men under hösten har en annan bild vuxit fram. I samband med rättegången kunde BT rapportera om att det i förhör framgått att elever försökt berätta för annan personal på skolan. Ett av de mest flagranta exemplen är när en elev uppmanas att på egen hand ta det med den misstänkte läraren. Dessutom har flera anställda på skolan berättat i förhör om varningssignaler som funnits kring mannen (BT 13/10). Trots det förekommer exempel på när anställda inte vände sig till rektorn på skolan med sina farhågor.
Men det är uppenbart att skolledningen nåtts av informationen. Under den period som mannen var anställd på skolan har inte mindre än fyra varnande samtal hållits med honom. Man kan tycka att det är för många samtal och att man borde gått vidare med en avstängning i ett tidigare skede. Men eftersom skolan inte gjorde det borde det åtminstone ha resulterat i större vaksamhet.
Det har sagts att mannen lurat kommunen. Att han var en så kallad dubbelnatur. Men det verkar som om den aktuella skolan var högst medveten om att något olämpligt pågick. Kanske inte i vilken omfattning och utsträckning, och definitivt inte på detaljnivå. Men att något pågick verkar man ha anat. Och detta något borde ha varit tillräckligt för att fatta misstankar och agera därefter.
”Men eftersom skolan inte gjorde det borde det åtminstone ha resulterat i större vaksamhet.”
Man kan därmed inte säga att rutinerna brustit. De har av allt att döma inte ens följts. Det gör situationen långt värre och allvarligare än vad man först kunde ana. När barn blir utsatta ska vuxenvärlden finnas där för dem – och föra deras talan. Men här är det tydligt att vuxenvärlden agerade för sent, framför allt i för liten utsträckning. Det är inte annat än ett svek.
Den mediala uppmärksamheten kring fallet ser ut att ha lett till att fler skolor uppmärksammat avvikande beteenden mot elever. I ytterligare tre fall i Borås har anställda stängts av eller polisanmälts för närgånget beteende mot elever. Det är bra att vaksamheten ökar ute på skolorna, men det är en tragedi att det behövde gå så långt innan vuxenvärlden öppnade ögonen.
