Parlamentariker är viktigare än parti i EU-valen
I den gångna valrörelsen har klagomålen över den låga nivån duggat tätt. Ironiskt nog var det ofta partierna själva som beklagade sig – trots att de i högsta grad är ansvariga för de tongångar som präglat årets EU-val.
Det var en ömsom upprörd, ömsom segerglad Sara Skyttedal, som varit Kristdemokraternas toppkandidat till EU-parlamentet, när hon intervjuades av Expressen TV under valnatten. Hon proklamerade att hon skulle “fira med massa champagne”, men var också upprörd över att de under valrörelsen blivit “utkastade för alla möjliga påhopp”. Att Skyttedals konflikt med Centerpartiets toppnamn Fredrik Federley var ett av valrörelsens lågvattenmärke nämnde hon inte.
Det är ofta bådas fel när två träter. Men i denna valrörelse har snarare partierna själva utmålat sig som offer för en smutsig valrörelse. Det har stundvis låtit som om valrörelsen i sig vore ett monster som dragit ner toppkandidat efter toppkandidat i allt från medvetna missförstånd om högerextremism till tafsskandaler, kontorspengar till 3D-klitorisar och ovidkommande påpekanden om märkesväskor.
“När politik är som bäst är det den högsta nivån av intellektuell verksamhet” sade den förre statsministern Göran Persson en gång. Det var innan EU-valrörelsen 2019, som med stor sannolikhet går till historien som ett intellektuellt lågvattenmärke i svensk politik. Att det detta till trots ändå var rekordmånga väljare som tog sig till valurnorna detta EU-val är positivt. Men frågan är hur mycket partierna är att tacka för det.
När valrörelsen ett antal veckor in blev allt mer olidlig började röster istället betona vikten av att välja bra enskilda kandidater. Ett föredöme är Centerpartiets tredjenamn Emma Wiesner, utbildad civilingenjör inom energi som aldrig tidigare varit folkvald. Hennes klimatprofilerade personvalskampanj, understödd av Centerstudenter, har lockat många personkryss.
I just EU-valen är det viktigare än någonsin att välja bra parlamentariker. Det är dessa som är nyckeln till att faktiskt kunna uträtta något i den byråkratiska djungeln i Bryssel. I rapporten “På slak lina” från den marknadsliberala tankesmedjan Timbro har rapportförfattaren Emanuel Örtengren på ett förtjänstfullt sätt kartlagt de borgerliga EU-parlamentarikernas arbete under den gångna mandatperioden. Moderaternas tidigare toppnamn, Gunnar Hökmark, var den som fått störst genomslag. Det är inte osannolikt att det har att göra med Hökmarks mångåriga erfarenhet som parlamentariker, och det breda utrikespolitiska nätverk han byggt upp under ännu längre tid än så.
För enskilda parlamentariker med nätverk och förmåga att förhandla kan faktiskt uträtta stordåd. I det avseendet är en kandidat med kompetens på ett sakområde, nätverk och förståelse för EU- och utrikespolitik fler än fyra inrikespolitiska tungviktare. Trots detta var det just politiker från den sistnämnda kategorin som fyra stora partier envisades att toppa sina listor med detta EU-val.
