Johanna Grönbäck: Paradigmskifte för migrationen, säger regeringen och menar vad?
Det ska till ett paradigmskifte i svensk migrationspolitik. Det låter regeringen återkommande deklarera. Migrationsministern har spelat in en film, det skrivs och det annonseras i utländsk media för att få färre att söka sig till Sverige. Antalet asylsökande ska ner till en miniminivå och arbetskraftsinvandringen försvåras. Man undersöker hur mer frivillig återinvandring kan stimuleras (med inspiration från Danmark där begreppet ”frivillig” gör sig tveksamt som ordval).
Johanna Grönbäck
är statsvetare och kommunikationschef på Ratio.
Möjligheten till permanenta uppehållstillstånd ska fasas ut, redan existerande permanenta uppehållstillstånd vill man kunna dra tillbaka, i en kamp mot ordens betydelse. Man vill ha en anmälningsplikt för kommuner och myndigheter, en möjlig angiverilag för lärare och vårdpersonal som det också kallats.
Från oppositionens största parti har kritiken handlat om att regeringen låter invandringen öka.
Minskad – om ens det – migration har kommit att bli den enda vägens politik. Förslagen rullas ut som på löpande band, och åtgärder som häromåret var otänkbara får i dag blocköverskridande stöd. Frågor om vägens slut är relevanta. Med vilka åtgärder ska det sluta och när är partierna nöjda?
Många fnyser åt den sortens frågor för att de påminner om att ropa varg. Men eftersom partierna – i synnerhet de i regeringen – har blivit sämre på att prata om sina visioner, är det svårare att se vart politiken är på väg på lång sikt. Bristen på visioner ger skäl till långsiktig oro över det kortsiktiga.
För SD är visionen tydlig och har varit så i åratal, det är inte de som gjort de åsiktsförändringar som krävdes för att partiet skulle ses som en godtagbar samarbetspartner. Det är de andra partierna som har ändrats och det är därför relevant att fråga sig vilka deras visioner är. Vi vet vad de vill åstadkomma under mandatperioden, men vilket samhälle vill de ha om 10 eller 15 år? Utan visioner är det svårare att tolka de åtgärder och förslag som nu rullas ut, raskt och i mängd. Kommer de fortsätta i samma stil, kommer de bli hårdare? Eller är de temporära och att betrakta som ett nödvändigt ont för att få ordning på vad som är svårigheter i stunden?
Den typ av åtgärder som införs behöver var och en för sig inte vara att betrakta som steg på väg mot ett annat typ av samhälle. Man behöver varken ropa varg eller Ungern. Men man behöver få veta var gränsen går – och det viktiga är inte var den går, utan att den finns.
”Bristen på visioner ger skäl till långsiktig oro över det kortsiktiga.”Johanna Grönbäck
Har de borgerliga partierna i grunden samma invandringspositiva grund som de hade för några år sedan eller är det en också idémässig och långsiktig omläggning vi ser? För partiernas medlemmar och tjänstemän är frågan kanske onödig. För dem som iakttar makten på håll, men känner dess utövande i det vardagliga, är den det inte.
Det behöver finnas tydlighet med att Sverige är, eller åtminstone ska vara, ett land av mångfald och tolerans, och att det skapar välstånd. Att man här är välkommen att bli sin egen lyckas smed. Tappar man bort den visionen – generellt eller bara i sin kommunikation – riskerar dagens åtgärder ses som, eller rentav vara, en start på något annat.
