Stefan Eklund: Palestina och framtiden

Mustafa Barghouti använder termen apartheid, och jämförelsen med den forna sydafrikanska apartheidregimen återkommer gång på gång under våra möten med palestinska företrädare på Västbanken.

Det handlar om den ojämna fördelningen av social omsorg, naturresurser, el och vatten. Det handlar om hur muren slingrar sig fram på palestinsk mark i syfte att säkra strategiskt viktiga områden åt Israel. Det handlar om tillträde till vägar och gator. Mustafa Barghouti visar en bild där en av bilköer igenkorkad smal och illa underhållen väg för palestinier ligger intill en bred modern motorväg med gles trafik där bara israeler får köra.

Jämförelsen med Sydafrika har också ett annat syfte: Att påminna om hur de internationella sanktionerna till slut knäckte apartheidregimen. I Palestina hoppas man på att världens länder ska sluta sig samman och åstadkomma något liknande gentemot Israel. Men hoppet är litet. Mustafa Barghouti säger. ”Den israeliska berättelsen om ockupationen dominerar internationell media.”

Mustafa Barghouti är ledare för Palestinian National Initiative. En icke-våldsrörelse som vill vara ett alternativ till de två stora partierna inom palestinsk politik: Hamas (i Gaza) och Fatah (på Västbanken). Barghouti, tidigare palestinsk informationsminister, ställde själv upp i det presidentval som 2006 skulle utse Yassir Arafats efterträdare. Han kom tvåa, med 20 procent av rösterna, efter den nuvarande Fatah-ledaren Mahmoud Abbas.

Nu hoppas Mustafa Barghouti att den pågående förlikningsprocessen mellan sunnimuslimska Hamas och socialistiska Fatah ska leda till att ett nytt val äntligen kan hållas. ”Vi behöver ett val för att få fart på den palestinska demokratin”, säger han.

På sitt kavajslag bär han två symboler, en nyckel och en palestinsk flagga. Nyckelsymbolen ser man ofta i Palestina. Den symboliserar det palestinska kravet att få återvända till sina hem i de byar man tvingades lämna för att ge plats åt den judiska befolkningen efter krigen 1948 och 1967.

Nyckeln pryder också infarten till flyktinglägret Al-Aamari i Ramallah, som vi besöker innan mötet med Mustafa Barghouti. Lägret upprättades 1949 och består idag av 10 000 palestinier som bor i mer eller mindre fallfärdiga stenhus, så tätt byggda att solen knappt når ner i gränderna.

Vi träffar Taha Elbis, han driver en verksamhet för de handikappade i lägret, för att de ska kunna ha ett värdigt liv. Tillsammans med ett par representanter för lägret visar han oss runt. Trängseln och smutsen är påtaglig. Palestinska flaggor och Fatah-symboler finns överallt, liksom bilder på de ”martyrer”, av Israel kallade ”terrorister”, som har sina ursprung i Al-Aamari.

Taha Elbis berättar om sin längtan efter att en gång kunna återvända till den by där hans föräldrar levde som bönder och odlade apelsiner och grönsaker innan de blev bortkörda av israelerna. En sådan dröm finns i alla palestinska flyktingläger. Det är den drömmen nyckeln vid infarten till Al-Aamari och på Mustafa Barghoutis kavajslag symboliserar.

Vi lämnar Mustafa Barghouti för ett möte med Nour Odeh, under många år mellanösternkorrespondent för Al-Jazeera, numera politisk rådgivare. Hon är avvaktande när det gäller Mustafa Barghoutis chanser att med sin icke-våldsrörelse lyckas rubba det låsta läget i Israel/Palestina-konflikten. Hon hoppas mer på de pågående samtalen mellan Hamas och Fatah; att de ”efter tio års krig” ska leda till en enad palestinsk front som kan ta sig an nya fredssamtal på ett konstruktivt sätt. Men det blir inte lätt.

”Processen mellan Hamas och Fatah går mycket långsamt och den nuvarande israeliska regimen är den mest högerinriktade någonsin och mycket fientligt inställd gentemot palestinier”, säger Nour Odeh.

Hon hoppas också på ett yngre palestinskt ledarskap.

”Arafats skugga faller fortfarande över alla”, säger hon. ”I framtiden borde palestinierna undvika att bara ha en ledare. Man borde satsa på ett brett ledarskap – och yngre. Det vore bra om åtminstone någon var i 50-årsåldern…”