Andreas Johansson Heinö: På tröskeln till en ny demokratistrid
Präglas svensk politik av stabilitet eller förändring? Svaret är inte lika självklart som det kan tyckas. Trots stora förändringar på ytan är mycket annat sig likt, påpekar fem svenska statsvetare i en nyligen publicerad översikt över den svenska parlamentarismens utveckling. Regeringsbildningen 2018 må ha tagit osedvanligt lång tid, men därutöver avviker inte de senaste mandatperioderna från det historiska mönstret: alltjämt sitter regeringar kvar hela mandatperioderna, alltjämt genomförs det mesta av den utlovade politiken.
Andreas Johansson Heinö
är statsvetare och förläggare på Timbro.
Det finns i svensk debatt en märklig föreställning att en regering som saknar majoritet i riksdagen är en svag regering. Men minoritetsregeringar har varit norm i Sverige under hela det demokratiska seklet. Faktum är att endast Danmark har haft en högre andel minoritetsregeringar. Detta har inte utgjort ett hinder för den verkställande makten, faktum är att Alliansen förverkligade en högre andel av sina vallöften under den andra mandatperioden, när man var i minoritet, än under de fyra åren i majoritet.
Över tid har det skett en gradvis maktförskjutning från riksdag till regeringskansli som inte varit helt lyckosam. Snarare än en brott mot den etablerade ordningen utgjorde Decemberöverenskommelsen 2015 kulmen på en process som redan gått för långt. En regering ska kunna verka utan majoritet, men inte till hur högt pris som helst.
Att oppositionen ifrågasätter regeringens politik är inte bara naturligt, det är en helt nödvändig del av demokratin. Det är en annan sak när kritiken även riktas mot regeringens legitimitet. Inte minst i debatten om migrationspolitiken påstås ofta att Miljöpartiet, som riksdagens minsta parti, utövar ett orimligt stort inflytande. Liknande resonemang, fast omvänt, har länge förts om Sverigedemokraterna, och med växande styrka alltmedan partiet vuxit från fem till 17 procent.
Men sådana retoriska figurer speglar framförallt ett missförstånd om hur svensk politik fungerar. Förmågan till inflytande vilar inte bara på andelen väljare utan också på förmågan att samarbeta. Detta är den representativa demokratins essens. Vill man ifrågasätta regeringens legitimitet får man väcka misstroende och försöka få en annan statsminister tolererad av riksdagen.
Sedan 1910-talets rösträttsstrid har konflikterna om det politiska systemet varit få och begränsade i Sverige. Visst har det funnits skilda uppfattningar om exempelvis valsystem och om maktfördelningen mellan demokratins institutioner, men i det stora hela har alla centrala aktörer varit eniga om spelreglerna.
”Delar av klimatrörelsen, liksom delar av den antirasistiska rörelsen, rymmer mycket radikala inslag som i princip dömer ut den parlamentariska demokratins förutsättningar att hantera allvarliga samhällsproblem.”
Mycket talar förstås även nu emot radikala förändringar. Ingen tung politisk aktör förespråkar längre någon systemförändring. Sverigedemokraterna må representera en ideologisk rörelse som även i nutid har en delvis avvikande demokratisyn. Men det är svårt att hitta reformförslag ens om begränsade förändringar. Vurmen för mer folklig demokrati tycks stanna vid halvhjärtade försök att lite oftare använda det direktdemokratiska instrument - folkomröstningar - som vår författning redan rymmer.
Utanför parlamenten händer det dock saker. Delar av klimatrörelsen, liksom delar av den antirasistiska rörelsen, rymmer mycket radikala inslag som i princip dömer ut den parlamentariska demokratins förutsättningar att hantera allvarliga samhällsproblem. Lägg därtill “Gula västarna” i Frankrike, “sardinerna” i Italien med flera framgångsrika rörelser i Europa som inte bara underminerar de ständigt krympande partierna, utan också sätter frågetecken för det rådande systemets legitimitet.
Kanske står vi vid tröskeln till en ny demokratistrid. Då gäller det att veta vad det är som står på spel.
