Kajsa Kettil: Överdrivna konflikter är politiskt missbruk
”Nu tycker jag att det blev väldigt rörigt.”
Orden hade kunnat uttalas i riksdagens plenisal ungefär närsomhelst de senaste två veckorna. Men de kom faktiskt från veckans kommunfullmäktigemöte i Tranemo. Där uppstod stor förvirring om vilket budgetförslag som skulle gå igenom, detta eftersom ledamöter råkade rösta fel. Även ordföranden fick kämpa för att reda ut för sig själv vad de olika förslagen handlade om och vad ett ja respektive ett nej betydde (BT 14/6).
Till slut, efter att omröstningen togs om, stod det klart att S, V, MP och L hade fått igenom sitt budgetförslag.
Utan att göra alltför stora jämförelser mellan det politiska arbetet i en fullmäktigesal i en mindre Sjuhäradskommun respektive i riksdagen får det ändå konstateras att det finns vissa likheter. Förslag läggs fram till höger och vänster, både bokstavligt och bildligt talat. Tillfälliga koalitioner bildas, stöter på patrull och får omgrupperas. Och varken makthavarna själva eller folket kan förutse vad som kommer att hända i dag, i morgon eller nästa vecka.
Det är olyckligt. Visserligen innebär politik att åsikter ska mötas och verbala bataljer utkämpas. En opposition som inte ifrågasätter är därmed inte värd namnet. Men det är lika illa när pendeln slår över åt andra hållet.
I dessa dagar räcker det inte att använda Carl Bildts snart 30-åriga uttryck om en rödgrön röra – samtliga färger har nu hällts ner i den politiska mixern. Om resultatet blir en välsmakande milkshake lagom till semestern återstår att se. Det återstår förresten att se om riksdagsledamöterna alls får gå på sin planerade ledighet till midsommar – för onsdagens S-taktik att inte rösta på sitt eget yrkande kan innebära att den kommande extra ändringsbudget som regeringen nu tar fram kan tas upp för omröstning först efter midsommarhelgen.
Bakgrunden är att regeringen vill få igenom den kompromiss som har nåtts med V, MP och C, och som stoppades av en majoritet i finansutskottet med hänvisning till att förslaget inte hade beretts tillräckligt.
”En opposition som inte ifrågasätter är därmed inte värd namnet. Men det är lika illa när pendeln slår över åt andra hållet.”
Tonläget har varit högt från alla håll. Och även om åsikterna spretar har aktörerna en sak gemensam: Intentionen att sabba för motståndaren. Efter en ovanligt stabil period, som lyckligtvis ledde fram till en svensk Nato-ansökan, byttes samsynen mot ännu en regeringskrisande försommar. Efter förra veckans misstroendeturer mot justitieminister Morgan Johansson hade rikspolitiken mått bra av färre känsloutbrott. I stället har ledarna för de två statsbärande partierna valt att ytterligare höja konfliktnivån.
Det hade inte behövt bli så. För ärligt talat: Regeringens och oppositionens pensionsförslag är ganska lika. Pensionärerna får ungefär en tusenlapp mer per månad oavsett vilken sida som vinner. Därmed borde det ha gått att hitta en lösning inom pensionsgruppen, eller ”den där pratklubben” som den beskrivs som av SD:s ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt som alltså företräder ett parti som inte ingår i nämnda ”klubb”.
När team Andersson och team Kristersson gör allt för att förstärka skillnaderna blir det pinsamt uppenbart att det inte längre handlar om sakpolitik, utan om prestige och chansen att i den stundande valrörelsen kunna locka äldre väljare. För detta behövs en voteringsvinst i pensionsfrågan. Men om det sker till priset av ytterligare oklarheter och turbulens riskerar det att minska väljarnas förtroende för politiken.
Det kan det inte vara värt.
