Otrygga barn – vår tids ödesfråga
Antalet barn som råkar ut för brott ökar. Likaså ökar även även antalet misstänkta gärningsmän under femton år. Mellan år 2016 och 2019 har de ökat med 46 procent, och vad gäller anmälningar om barn som begår brott har den siffran ökat med 37 procent sedan 2015. Barnrånen har ökat med hela 100 procent.
Vad som också är nytt är de inslag av förnedring som inte sällan tycks förekomma. Regionpolischefen Carin Götblad kunde i ett inslag i TV4:s Nyhetsmorgon i söndags berätta om fall som trotsar all beskrivning.
Det är en oroväckande utveckling. Eftersom många av gärningsmännen är under femton år går det inte att lagföra dem. Av Region Mitts undersökning framgår att den yngsta gärningsmannen är i sjuårsåldern.
Alldeles har samhället nu vaknat, även om det kommer sent. Rikspolischefen Anders Thornbergs kommentar efter torsdagens möte med riksdagens justitieutskott var att det tar för lång tid att ”sätta gränser”. Det är inte svårt att hålla med.
Att det finns en trend där föräldrar tar sina barns parti i stället för samarbeta med polis och andra myndigheter hjälper knappast det heller. Om detta har polisen på Hisingen i Göteborg berättat för SVT Väst i samband med ett reportage om ungdomsrånen i Västsverige (24/4 2019). Det handlar om vårdnadshavare som inte ser allvarligt på sina barns handlingar och som vägrar lyssna till oro-signalerna.
Men ett barn kan svårligen förväntas reflektera över sina handlingar om inte dess vårdnadshavare gör det. En större medvetenhet om vikten av goda hemförhållanden och insikten om att det i föräldrarollen ingår att sätta gränser skulle underlätta samhällets ambitioner att förhindra ungas brottslighet.
Det går naturligtvis inte att undgå att notera att unga våldsverkare själva kan vara offer för ett omilt öde. Det finns yttre faktorer som kan inverka negativt på hur en individ agerar. Men det faktum att även ett välfärdsland som Sverige präglas av stora sociala skillnader kan och ska inte tas till ursäkt för att samhället ska blunda för att det finns rånoffer som har fått men för livet. Dessa måste få sin upprättelse. Som rikspolischefen sa i sin kommentar, är läget nu sådant att de barn som rånas och förnedras riskeras att dagen efter möta sina förövare i skolan. Så ska det inte få gå till.
Det brådskar med att sätta stopp för den våg av rån mot barn som statistiken vittnar om. De som begår den här sortens brott måste kunna avskiljas från samhället. Här måste polis, socialtjänst och övriga berörda myndigheter samverka. Ett gediget förebyggande arbete kan mycket väl förutsätta att exempelvis sekretesslagstiftningen måste förändras så att den inte försvårar samverkan mellan relevanta myndigheter.
Det brådskar också med att bygga sociala ”vågbrytare” för att komma tillrätta med de miljöer där våldet och förnedringen uppstår. Det sista som behövs är fortsatt handfallenhet inför vad utanförskap kan leda till.
Till syvende och sist är det statens ansvar att garantera alla medborgares trygghet.
