Orimligt att föräldrar inte får beställa testkit till sin tonåring
Glappet innebär att föräldrar inte längre får åtkomst till sina tonåriga barns konto, och att inte heller barnen i fråga har full åtkomst. Det för tankarna till frågan om det är staten som ansvarar för barns hälsa, eller om det är föräldrarna.
En familj som, via 1177, vill boka ett coronatest för sin 13-åring kommer att stöta på en del hinder längs vägen. Efter att barn fyllt 13 måste de nämligen själv boka sina tider. Föräldrar har inte längre åtkomst till deras konto. Men eftersom ungdomar har tillgång till sina journaler först vid 16 års ålder får varken barn eller föräldrar se dem på tre år.
För att boka tid krävs dessutom bank-ID, något som långtifrån alla ungdomar har. Därför behöver någon (oftast föräldrarna) ringa manuellt till vårdcentralen för att få tid. Vilket tar resurser från vården, särskilt som Folkhälsomyndigheten sedan i höstas har rekommenderat att barn ska testas i större utsträckning än tidigare.
Varken 13-åringar eller 16-åringar är myndiga. Så i slutändan är det föräldrarna som har ansvar för dem. Men denna princip förbises i vården av hänsyn till offentlighets- och sekretesslagen. Sedan barnkonventionen blev svensk lag öppnar det dessutom upp för 1177 att tolka den direkt i stället för att gå genom justitiedepartementets bearbetning. Det juridiska handlar dels om barns rätt till sekretess men också om föräldrars ansvar för barn tills de är 18.
När 1177 får frågor om varför de tagit detta beslut hänvisar de till barn som far illa och åldersgränser på ungdomsmottagningar. Sofie Zetterström, affärsområdeschef på 1177 Vårdguiden, hänvisar till skydd av den unges integritet.
”Statlig inblandning har gått för långt när föräldrar inte kan beställa coronatest till sina sjuka barn”Edel Irén Segersam
På den digitala och nationella ungdomsmottagningen Umos hemsida finns information om ungdomars rättigheter: ”De vuxna som har ansvar för dig som är under 18 år, har rätt att få information om dig och vara med och bestämma om vissa saker. Till exempel större medicinska utredningar, vård och behandlingar. Men de vuxna får inte kontaktas eller informeras om det finns risk att du kan fara illa av det.”
För både 1177 och Umo är det tydligt att man vill ta hänsyn till barn som far illa. Men för alla andra barn då? Om en 13-åring söker vård, har inte föräldrarna rätt att veta det? Argumentet som används är att barnet ska vara skyddat om det vill hämta ut p-piller eller genomföra en abort, men borde inte vården även där samarbeta med föräldrar för att kunna ge ett så bra stöd som möjligt till ungdomar?
Ska man dessutom tala om individers rättigheter är det att gå över dessa rättigheter när varken barn eller föräldrar enkelt kan läsa barnens journaler från att de är 13 till att de fyller 16 år. Det ligger en god tanke bakom, men att några far illa berättigar inte inskränkningar för befolkningen i stort. Det finns redan skydd i lagstiftningen för de barn som far illa genom anmälningsplikt och tystnadsplikt. Detta berättigar inte att alla ungdomar behandlas så.
1177 bedrivs av ett privat företag men finansieras av staten. Därför bör dessa skevheter ses över politiskt. Statlig inblandning har gått för långt när föräldrar inte kan beställa coronatest till sina sjuka barn på ett smidigt sätt.
