Kajsa Kettil: Orimliga ultimatum får inte hindra Sveriges Nato-inträde
”Skandinaviska länder är som ett gästhem för terrororganisationer”, utbrast Turkiets president Recep Tayyip Erdogan och kände sig antagligen fyndig. Nu skulle de väl lyssna på honom, de stora ledarna i väst? De som har nekat honom att köpa det mest avancerade flygvapnet och som uppenbarligen inte ser Turkiet som den stormakt landet förtjänar att behandlas som.
Nog lyssnade de, men svaret var knappast till Erdogans belåtenhet. Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg kontrade snabbt med att Turkiet inte skulle blockera ett Natomedlemskap för Sverige eller Finland.
Men den turkiska presidenten stod på sig och skickade fram sin utrikesminister för att protestera mot att de nordiska länderna är alltför vänligt inställda mot det som Turkiet betraktar som terrororganisationer.
Och på måndagskvällen meddelade Erdogan att Turkiet inte kommer att släppa in Sverige och Finland i försvarsalliansen, och beskrev Sverige som en ”kläckningsanstalt” för terrorister. Målet är att få igenom eftergifter som försvårar livet för kurder, och det är inte första gången han försöker villkora ett ja vid Natos omröstningar.
Det är värt att ha i åtanke att beskedet riktar sig minst lika mycket till det egna folket som till försvarsalliansen, detta eftersom Erdogan är mån om att stärka sitt förtroende hos väljarna inför nästa års val. Sådana tilltag måste väst markera mot. För strategin att utnyttja internationell politik för interna syften är ett otyg som inte får gå obemärkt förbi.
Erdogan är dock inte ensam. Nyligen uppmanade Kroatiens president Zoran Milanovic landets parlament att rösta emot ett svensk-finskt Nato-inträde eftersom han ville att vallagen i Bosnien ändras först.
Ryssland kör med en liknande taktik, liksom Ungern och nu senast Turkiet. De använder krig och oroligheter för att vinna inrikespolitiska poäng. Särskilt Putin, Orban och Erdogans auktoritära sätt att styra sina länder kräver uppenbarligen den uppslutning som bara en yttre fiende kan skapa. Det är sorgligt, inte minst för deras landsmän som bara vill leva sina liv i frihet och trygghet.
”Det är väl ingen nackdel, men det är Natos höjdare snarare än lilla Sverige som har den viktigaste rollen här.”
När Ungern gick till val i början av april hotade den sittande presidenten Viktor Orban med att landet skulle dras in i Ukrainakriget om folket gav sitt stöd till utmanaren Márki-Zay. Påståendet var direkt felaktigt, men sett ur Orbans perspektiv ett logiskt sätt att både kunna fortsätta vara kompis med Putin och försäkra sig om att sitta kvar på sin post.
Tyvärr försvårar Orban även EU:s fredsskapande arbete. På måndagen stod det klart att Ungern säger nej till det förslag till sanktionspaket som innehåller ett oljeembargo mot Ryssland som EU-kommissionen nyligen lade fram.
Hur Putin naziststämplar Ukraina för att rättfärdiga anfallskriget är lika känt som förfärligt för omvärlden. Hos gemene ryss verkar budskapet dessvärre tas emot tillräckligt väl för att den så kallade militära specialoperationen inte ska ifrågasättas på bred front. Det återstår att se hur vanliga ryssar ställer sig om kriget drar ut på tiden.
Som läget är nu har Putin hamnat i en rävsax: Det går inte tillräckligt bra för att han ska kunna utropa någon seger, men att erkänna sig besegrad ingår inte i hans självbild. Den ryska militären ser därmed ut att bli kvar i Ukraina, och detta trots att det ligger i Putins intresse att avsluta det. Och även här har det inrikespolitiska skäl; om två år väntar presidentval i Ryssland. Oavsett om Putin är sugen på att fortsätta styra landet eller inte lär han ställa upp, om inte annat för att garantera sin förmögenhet och sin egen säkerhet. Även om valen inte är fria fruktar han sannolikt en situation där förståelsen för kriget har bytts mot missnöje i takt med att alltfler ryska soldater kommer hem i liksäckar.
När det gäller Orban och Erdogan är det till viss del en balansgång; utan Ungern i EU skulle Orban skickas rakt i armarna på Putin. Detsamma gäller Turkiets roll inom Nato. Så länge landet ingår i försvarsalliansen lär presidenten lägga sig precis på gränsen till vad de fullt ut demokratiska medlemsländerna kan acceptera.
Därför bör denna gräns vara så tydlig som möjligt. Erdogan ska inte tro att han har något att vinna på att försvåra Sveriges och Finlands inträde i Nato.
