Annons

Mikael Hermansson: Ord har inte i rätten att göra

Det är orimligt att enskilda ord i vad som bara kan beskrivas som en pågående politisk debatt ska kunna bli föremål för domstolsprövning. Det i sig vittnar om svaga motargument.
Mikael HermanssonSkicka e-post
Ledare • Publicerad 31 januari 2020
Mikael Hermansson
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Borås Tidning politiska etikett är moderat.
Ann-Sofie Hermansson bloggade och menade att de två kvinnor som stoppats för att delta i en samtal efter filmen ”Burka songs 2.0” företrädde ”extrema åsikter”. Nu möter hon kvinnorna i rätten.
Ann-Sofie Hermansson bloggade och menade att de två kvinnor som stoppats för att delta i en samtal efter filmen ”Burka songs 2.0” företrädde ”extrema åsikter”. Nu möter hon kvinnorna i rätten.Foto: Bjˆrn Larsson Rosvall/TT

Det som har utspelats i Göteborgs tingsrätt i veckan känns främmande. Visserligen råder det ett ojämnt maktförhållande mellan Ann-Sofie Hermansson, kommunstyrelsens förra ordförande i Göteborg och då en av landets tyngsta s-politiker, och de två kvinnor som ”Soffan” våren 2018 på sin blogg anklagade för att utgöra ”extrema röster”. Men det avståndet minskar i ett fritt meningsutbyte. Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi var oförhindrade att föra fram sina argument mot toppsossen och – om de uppfattar det som så – bemöta hennes påhopp. Det saknades inte tillfällen till debatt.

Sammanhanget är vid det här laget välkänt. Doubakils och Abdullahis tänkta medverkan vid den debatt som skulle hållas efter att filmen ”Burka songs 2.0” visats på Blå Stället i Angered, fick Göteborgs stad att stoppa visningen. Beslutet motiverades med att tjänstemännen bedömde att samtalet löpte risken att bli ”alltför ensidigt”.

Annons

Ann-Sofie Hermansson skrev ett antal inlägg på sin blogg där hon försvarade beslutet bland annat med hänvisning till att de båda kvinnorna utgjorde ”extrema röster”. Sedan började bollen rulla.

Det finns alltid gränser. Hat och hot är inte argument, det är bara en annan form av våld. På rätt sida gränsen är det inte alltid städat och rent; i det politiska samtalet borde det vara en dygd att hålla språket i schack. Men förekomsten av överord får varken hindra klarspråk eller kraftfulla argument. De ska bemötas, avfärdas och brännmärkas – men det ska ske inom debattens ramar.

Hanteringen av ”Burka songs 2.0” debatteras också med liv och lust. Men Fatima Doubakils och Maimuna Abdullahis första åtgärd efter att Hermansson publicerat sina inlägg var att polisanmäla henne för förtal. Det ärendet lades dock omgående ner av åklagaren. Misstanke om brottslig gärning saknades.

I det läget valde de att gå vidare via en civilrättslig prövning och kräver skadestånd för att Hermansson förtalat dem. Därmed hamnar också ordet ”extremism” inför skranket.

Där har det inte att göra.

”Så vitt jag vet är de stolta över att kalla sig extremister. Man har bjudit in terrordömda personer, eller personer som haft ganska våldsamma tendenser. Jag tycker inte det är en bra grej. Jag ville markera mot det helt enkelt och då tog jag mig friheten att göra det”, var Hermanssons motargument när förhandlingarna inleddes.

Uppsala Nya Tidnings politiska redaktör Sakine Madon skriver i en ledarkrönika i veckan att ”med tanke på vad Doubakil och Maimuna Abdullahi själva kallar folk är det svårt att tro att de kan vara så ömhudade”. Madon har av de båda kvinnorna i sin tur blivit kallad för allt från ”ärkeislamofob” till att använda sig av ”rasistiska problemformuleringar”.

I Göteborgs-Posten samma dag går terrorforskaren Magnus Norell längre i sin kommentar till förhandlingarna. De båda kvinnorna ska inte vara upprörda av att bli kallade extrema eftersom deras motiv med förtalsmålet är att ”störa” och att visa ”på vilket pris (personligt och samhälleligt) som kan bli resultat av att gå emot dessa aktivister”. Det hela handlar egentligen om att ”tysta eller skrämma” oliktänkande och att ”skapa frizoner där dessa aktivister kan verka utan eller med så lite inblandning från samhället i övrigt som möjligt”.

Detta kan sägas längre och mer utvecklat, men i det här fallet är det inte nödvändigt: Omdömen, åsikter, påståenden ska bemötas, inte överlåtas till domstol för att värderas.

Annons

Annons
Annons
Annons
Annons