Öppenhet och demokrati

Paradoxalt nog kan en del av terroristens effekt bli en ökad samsyn gällande demokratiskt fundamentala värden som öppenhet. Det gagnar alla utom gärningsmannen och hans meningsfränder.

Det hat som riktas mot den norske terroristen är naturligt. Hans dåd var så ohyggliga, så utstuderade och så fulla av förakt att något annat vore omänskligt. Geir Lippestad, advokaten som företräder honom, har även han drabbats av detta hat. Det är däremot inte acceptabelt, även om de känslor som ligger bakom det är oss fullt förståeliga.

En omistlig del av vår demokrati är rättvisa rättegångar. Det är ett inslag av en sådan vikt att det aldrig kan tillåtas att det sätts på undantag utan att det även omfattar demokratin själv. För en rättvis rättegång fordras att den åtalade har rätt till en försvarare.

Huruvida rättegången bör vara offentlig eller inte har även det debatterats flitigt. Somliga har gjort gällande att eftersom terrordåden riktades mot vår öppenhet är det rimligt att vi framdeles förstärker vår öppenhet ytterligare. Ett öppet samhälle bör inte dölja något och således bör även rättegången vara öppen.

Andra argumenterar för att terrorister inte ska kunna använda rättegångar som propagandatillställningar och att den därför bör ske bakom lyckta dörrar.

Att inte ha en offentlig rättegång på grund av att den åtalade vill ha just en offentlig rättegång förefaller dock vara ett någorlunda puerilt juridiskt verktyg. Det samma gäller dock för den första linjen som innebär att öppna samhällen bör ha öppna rättegångar.

De flesta som förespråkar detta torde ändå hålla med om att det finns situationer då det föreligger ett reellt behov av de lyckta dörrarna. Därmed blir modellen också oanvändbar.

Återstår att se till det enskilda fallet och dess förmodade inverkan på vårt samhälle. Föreligger det någon risk för säkerheten finns det anledning att hålla en stängd rättegång, annars bör den vara offentlig.

Rättegången bör som sådan behandlas som vilken annan som helst.

Ledarredaktionen