Öppenhet är inte alltid bäst
De kraftiga nedskärningarna under 1990-talet byggde på idén om att öppna upp institutionerna och låta de intagna klara sig själva. För dem som var i fortsatt behov av vård väntade en bostad där man skulle få hjälp och stöd med praktiska ting och försöka klara vardagen med hjälp av medicinering.
Själva idén var human, resultatet var det inte. Många blev isolerade i sina lägenheter och kom att utgöra en fara, både för sig själva och för samhället.
Socialminister Göran Hägglund har gjort mycket för att fylla hålen och skapa en fungerande psykvård. Siffrorna talar här sitt tydliga språk. Åren 2007-2011 satsades 3,7 miljarder kronor på åtgärder mot den psykiska ohälsan. Under femårsperioden 2012-2016 handlar det om 870 miljoner kronor per år, 4,3 miljarder.
Personer med schizofreni och bipolär sjukdom är svaga grupper som oftast har svårt att göra sina röster hörda i debatten. Det vore dock fel att påstå att inte frågan har prioriterats på högsta politiska nivå. Det har den.
Men problemen lever kvar. Även om man inte kan räkna kvaliteten i psykvården i antalet vårdplatser kan man inte säga att den utbyggda öppenvården har svarat upp mot behoven.
Den genomsnittliga vårdtiden för en psyksjuk patient var i början av 1990-talet 97 dagar enligt Socialstyrelsen, idag är den genomsnittliga inläggningstiden en månad. Läkare vittnar om att de snabba utskrivningarna i många fall beror på överbeläggning.
Det behövs fler vårdplatser men detta är en fråga för landstingen. Att regeringen i samarbete med Sveriges Kommuner och Landsting tillsatt en särskild samordningsfunktion som ska binda samman resurser på lokal, regional och regeringsnivå är därför bra.
Socialstyrelsen visade förra året att knappt hälften av de utskrivna från landstingsvården följdes upp av kommunerna.
Överbeläggningarna måste åtgärdas, antalet platser inom slutenvården byggas ut. Det vore det mest humana.
Ledarredaktionen
