Mikael Hermansson: ”Om kriget eller krisen kommer” …

”Även om de yngre i målgruppen inte har ett vuxenansvar så är det viktigt att komma ihåg att de också upplever och påverkas av svåra händelser. Ju bättre förståelse de har för vad som kan hända och kunskap om hur man bör agera, desto bättre kommer även de att kunna hantera en svår påfrestning”, säger Christina Andersson som är kampanjansvarig hos myndigheten.

Tanken är att kommunerna med fiktionens hjälp ska få unga – förslagsvis med hjälp av någon av de många katastroffilmer som producerats i överflöd under de senaste 40 åren – att öppna sig för en diskussion om hur de ska tänker och känner inför alla överhängande hot. I det sammanhanget ska sedan diskussionen osökt föras in på vikten av att förbereda sig.

Det finns ingen anledning att tro att myndigheten och kampanjen skulle vara fel ute när man inriktar sig mot den åldersgruppen. Men frågan är om zombieapokalyptiska ”I am legend” eller it-sammanbrottets ”Den blomstertid nu kommer”verkligen behövs som dörröppnare till ungas medvetande? Redan i dag finns ett växande katastrofmedvetande i samhället som de sannerligen inte har varit förskonade från. Dessutom finns erfarenheterna av krig och katastrofer på ett högst påtagligt sätt i en betydande majoritet av allas omedelbara närhet. Så istället för att gå omvägen via filmen borde MSB och landets kommuner vända sig till de verkliga krigs- och katastrofexperterna som nu lever mitt i bland oss – flyktingarna.

Det finns många i Sverige i dag som har överlevt det som är långt värre än någon zombieapokalyps.

Vi lever i en tid med förhöjda hotbilder. Allt från terror- till klimathot är en del av vardagen. Skogsbränderna sätter alla sinnen i beredskap när röklukten sprids miltals; nu senast var det branden utanför Gislaved som ”spred” sig till Sjuhärad den vägen. När SVT nyligen sände ”Nedsläckt land” var det en bekräftelse på att ett seriöst katastrofmedvetande har hittat in i tablåerna mellan ”The Walking Dead” och de ständigt återkommande repriserna av ”The Day after Tomorrow”.

Ett relativt nytt fenomen är den från USA importerade så kallade ”prepper”-kulturen, där det gäller att förbereda sig för att ”skiten snart kan träffa fläkten”. Det rör sig dock om ett beredskapstänkande på en nivå som går utöver den förnuftiga som föreslås i MSB:s broschyr ”Om kriget eller krisen kommer”.

Även om jag samlar på mig saker som ”kan vara bra att ha i händelse av det otänkbara” – bland annat ett antal delvis fungerande Primuskök som ständigt lockar fram frågor ur övriga familjen – håller jag fullt ut med Margit Richert, kulturkrönikör i Svenska Dagbladet, när hon tidigare i veckan skrev att den manliga ”prepper”-kulturen är ”så dum att till och med atomuren stannar”. Med exempel från överlevnadsexperten Jim Cobbs bok som nu finns på svenska visar hon att det mesta i ”preppingen” trots allt mest handlar om konsumtion i förväg och att när det väl smäller med vapen försvara sig mot andra som befinner sig i samma utsatta läge.

Richert har levt i krigets Ukraina och i Georgien och sett vikten av ett fungerande civilsamhälle. Hennes praktiska råd går i en annan riktning än ”prepper”-kulturens: Istället för att köpa en bensingenerator, lär dig leva utan el.

Verkligt hållbar beredskap – utöver vatten, tändstickor och något att äta under de 72 timmar som anses vara den kritiska perioden i ett högteknologiskt samhälle som det svenska –handlar i huvudsak ändå mest om det som är angeläget redan nu ”om kriget eller krisen kommer”:

Att värna civilsamhället och att praktisera viljan att samarbeta med andra i ens omedelbara närhet.