GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Johanna Grönbäck: Nya mästrande predikningar både i och från filmen

Det som berör kan väcka tankar och känslor bortom det uppenbart skildrade, men det är som att man inte litar på att betraktaren tolkar det rätt.
Johanna Grönbäck
Gästkrönika • Publicerad 10 januari 2022
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Borås Tidning politiska etikett är moderat.
Regissören Erik Poppe, Tove Lo, Kerstin Linden, Lisa Carlehed, Gustaf Skarsgård, Sofia Helin, Kerstin Linden på premiären av filmen Utvandrarna.
Regissören Erik Poppe, Tove Lo, Kerstin Linden, Lisa Carlehed, Gustaf Skarsgård, Sofia Helin, Kerstin Linden på premiären av filmen Utvandrarna.Foto: Claudio Bresciani/TT

Som politisk kommentar är det långt ifrån irrelevant. Men det är tråkigt att man inte vågar lita mer på en klassikers tidlösa berättelse och förmåga att vara större än det politiskt dagsaktuella.

Dagens krönikör

Johanna Grönbäck

är statsvetare och kommunikationschef vid Ratio.

Den nya filmatiseringen av Utvandrarna (2021) i regi av Erik Poppe är knappast först med att använda Vilhelm Mobergs bokserie från 1949–1959 som argument för eller emot olika migrations- och integrationspolitiska åtgärder. Småfånigt grepp, tycker en del, eftersom det är romaner med fiktiva karaktärer. Men det avslöjar något om hur djupt påverkade många läsare och sedermera tittare har blivit av Mobergs berättelse, den berör och väcker tankar bortom det som står i boken eller sägs på skärmen.

Filmatiseringen från 2021 gör flera ny- och omtolkningar. Den som vill ta del av en bokstavstrogen skildring blir besviken. Vissa karaktärer stryks och andra får nya personligheter. Rimligt, eftersom det trots allt är svårt att se syftet med en ny film om enda skillnaden är bättre bild än sist. Nu är det dessutom mer än 2 000 romansidor som ska skildras på 2 timmar och 28 minuter. Jan Troells två filmer från 1971 och 1972 hade närmare 8 timmar på sig.

Men bland nytolkningarna finns också en fusion av böckernas båda predikanter. På färden mot Amerika finns inte Kristinas morbror, frikyrkopredikanten Danjel, men på båten möter Kristina och Karl Oskar i stället pastorn Petrus Olausson och dennes hustru Judit. Petrus har gjorts till etablerad religionsledare redan när de lämnar Sverige. I ursprungshistorien är de två predikanterna båda klassade som sekterister i hemlandet, som vid tiden för denna utvandring saknade religionsfrihet, eftersom de inte bekände sig till den rena evangeliska läran. Men längtan efter rätten till sin egen tro som kunde infrias i Amerika, suddas ut i filmen.

”Det är som att man inte litar på vare sig sin egen förmåga att väcka känslor genom det implicita, eller på tittarens förmåga att ta den tidlösa berättelsen – som en klassiker definitionsmässigt är – till sig för egna och vidare resonemang.”
Johanna Grönbäck

Och så kommer i stället filmens förutsägbara debattinlägg. Petrus och Judit börjar sedermera ställa krav på hur Kristina och hennes familj ska leva på ett, vad de menar, religiöst korrekt sätt, vilket Kristina stundtals går med på. Och det som en gång var Mobergs karaktärer kliver som argument rakt in i en svensk 2020-talsdebatt om segregation, isolation och hedersproblematik.

Det är inte ointressant, men det är övertydligt. Kanske vittnar det om ett bristande självförtroende, att det som förmedlas måste förmedlas så tydligt att det skriver betraktaren på näsan. Det är som att man inte litar på vare sig sin egen förmåga att väcka känslor genom det implicita, eller på tittarens förmåga att ta den tidlösa berättelsen – som en klassiker definitionsmässigt är – till sig för egna och vidare resonemang.

Litteratur och film är mål i sig, men också medel för att skapa förståelse för andras situationer, val och livsöden. Men de övertydliga budskapen blir snarare till skaparens egna förmanande predikningar. Det väcker mest trots.

Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.