Nya gästkrönikören: ”Jag ser bortom politikernas alla ord och uttryck”
Du har i flera decennier bevakat och kommenterat svensk inrikespolitik inom både press, radio och tv, och du har även skrivit böcker. Hur brukar du presentera dig själv?
– Inte med så många krusiduller. Jag är journalist, det har jag varit i hela mitt vuxna liv, det är min yrkesidentitet. I ganska många år var jag allmänreporter på bland annat Svenska Dagbladet, efterhand växte mitt intresse för inrikespolitik för att så småningom ta mig helt i besittning. Jag har skrivit ett par böcker, men det känns ändå på något sätt pretentiöst att presentera sig som författare. Fast efter min senaste bok ska jag nog ta klivet.
Vad kommer du att skriva om i BT?
– Jag följer förstås hela dramatiken i inrikespolitiken och eftersom jag varit med så länge kan jag sätta det som händer i ett större sammanhang och tillföra perspektiv bakåt i tiden. Jag tror mig kunna se bortom alla ord och uttryck som politikerna använder och dissekera vad de egentligen står för. Men jag är intresserad av samhällsfrågor i stort och skriver gärna om de tecken i tiden som jag lägger märke till.
Har du någon hjärtefråga du gärna återkommer till?
– Jag är särskilt observant på rasism och antisemitism och tycker mig känna igen dessa yttringar var jag än ser dem. Uttrycket alla människors lika värde har nästan blivit som en klyscha, men det är ett återkommande tema i mitt skrivande, fast i olika skepnader.
För några månader sedan gav du ut boken Förintelsens barn. Vad handlar den om, och varför skrev du den?
– Den handlar om mig och min bror, om min mamma och pappa och vad vår historia har gjort med oss och våra liv. Min mor och far hade var sin stor familj före Förintelsen, när kriget var slut fanns bara de kvar. I min bok försöker jag beskriva hur deras trauma påverkat mig och den jag är. Auschwitz befriades den 27 januari 1945, men det slutade inte där. Förintelsen gick i arv och sipprade in i blodomloppet hos mig, Förintelsens barn. Jag ville berätta om det tunga arvet, om känslan att finnas till i stället för alla de som slutade sina liv i gaskamrarna. I barnen skulle en förlorad värld återuppstå, så kändes det. Det är nästan en omöjlighet att leva upp till. Boken Förintelsens barn har jag egentligen burit med mig hela livet, först nu vågade jag skriva den. Det är en berättelse där jag går under huden på mig själv, det ville jag inte göra så länge jag var politisk kommentator i TV.
Borås och Sjuhärad har varit representerade i inrikespolitiken i form av partiledarna Ingvar Carlsson (S) och Jan Björklund (L). Kan du bjuda på något minne från dina möten med dem?
– Ett tillfälle som jag har i ganska färskt minne är när jag i direktsändning i Aktuellt skulle kommentera Liberalerna och Jan Björklund, vad det handlade om kommer jag faktiskt inte ihåg. Jag tog plats i studion efter att Jan Björklund hade blivit intervjuad, dessförinnan hade jag bett studiovärdinnan leda Björklund ut ur kulisserna när han var klar, som brukligt är, för det är ganska jobbigt att den man talar om står kvar och lyssnar. Björklund vägrade halsstarrigt att lämna studion. Stämningen mellan honom och studiovärdinnan blev ganska irriterad och jag insåg att det politiska kommentatorer säger inte går politikerna obemärkt förbi.
– Ingvar Carlsson har jag tyvärr inget personligt minne jag kan dela med mig av. Men jag minns att det var en omvälvande nyhet när han 1995 meddelade att han hade för avsikt att avgå. Det var känslomässigt när han senare avtackades på den socialdemokratiska partikongressen och Göran Persson tog över. Jag hörde Mona Sahlin, under applåderna för efterträdaren, suckande säga att hon redan saknade Ingvar.
Margit Silbersteins första krönika publiceras den 25 juli.
