Nu får det vara slutskolkat i riksdagen
Från och med nästa år kan den som skolkar från riksdagsarbetet få sitt arvode indraget. Hittills har det i princip varit fritt fram att strunta i att delta vid voteringar. Men den som valts in till riksdagen av medborgarna ska i första hand representera dem, inte tjäna pengar på skattebetalarnas bekostnad utan att för den delen behöva anstränga sig. De förslag som den parlamentariska kommittén lagt fram är därför en nödvändig skärpning av reglerna.
Antalet fall där riksdagsledamöter aktivt struntar i att närvara vid voteringar är tämligen få. Men det förekommer. Till exempel kunde BT under våren 2018 avslöja att en sverigedemokratisk riksdagsledamot för Sjuhärad hade tagit ut fullt arvode trots att hon varit frånvarande vid merparten av voteringarna under förra mandatperioden. Visserligen blir det svårt för frånvarande politiker att bli omvalda. Men som talman Andreas Norlén säger till Arbetsvärlden (24/2) är det viktigt att komma åt de få fall där ledamöter aktivt struntar i riksdagsarbetet.
Den parlamentariska kommittén har därför presenterat ett förslag där ledamöter som varit frånvarande vid minst 60 procent av voteringarna under tre månaders tid först ska få en tillsägning. Den som trots detta fortsätter att utebli ur voteringarna kan komma att behöva tillbaka arvodet. Skärpningarna är fortfarande milda jämfört med vad som gäller för vanliga löntagare. Men givet att riksdagen tidigare saknat regler som motverkar hög frånvaro bör förslaget ses som ett steg i rätt riktning.
”Vem äger mandatet? Personen i fråga och dennes väljare i form av de personkryss hon eller han fått? Eller partiet och de väljare som redan finns där?”
Riksdagsämbetet är inte ett vanligt jobb, utan ett uppdrag i demokratins namn. Det måste därför gå att ställa motkrav åtminstone när det kommer till närvaro. De riksdagsledamöter som struntar att närvara vid riksdagens arbete fyller också upp platser som hade kunnat gå till andra ambitiösa politiker. Av detta skäl bör alltför stor frånvaro utan giltiga skäl ses som ett problem för demokratin.
På längre sikt riskerar det att urholka allmänhetens förtroende och partierna står oftast handfallna inför detta. De kan sällan ersätta en skolkande riksdagsledamot med den som står näst på tur på partiets lista. Detta då ledamoten ses som förtroendevald även om den tagit sig in i riksdagen tack vare sin placering på partiets lista. Det uppstår emellanåt konflikter om detta, inte minst när det kommer till politiska vildar som begär utträde ur ett parti. Vem äger mandatet? Personen i fråga och dennes väljare i form av de personkryss hon eller han fått? Eller partiet och de väljare som redan finns där?
Även om den svenska politiska kulturen är under förändring, där person börjar bli allt viktigare än parti trots att svenskar historiskt sett i regel röstat på partier – inte personer, måste det gå att slå fast en sak. Den som är vald av folket kan inte plötsligt bestämma sig för att sluta delta och samtidigt förvänta sig få ut hela arvodet. Det får vara slutskolkat.
