Nu är det Alliansen som gäller
Dimman lättar. Det går att skönja konturerna av det politiska landskap som den tidiga delen av valrörelsen kommer att härja runt i. Lagom backigt, lagom snårigt och ganska så förutsägbart. Det sistnämnda gäller inte minst Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna.
SD har under en längre tid legat mer eller mindre still i opinionen bara för att under hösten tappa sympatisörer. I SCB:s novembermätning hamnar man allt närmare valresultatet från 2014. Den trefaldiga förklaringen till tillbakagången är vid det här laget väl bekräftad: Medias fixering vid migrationsfrågorna har inte mötts av motsvarande intresse bland väljarna. Socialdemokraternas och Moderaternas medvetna och långt mer än retoriska profilering som vänner av en stram migrationspolitik har minskat SD:s svängrum. Den tredje handlar om SD manifesterade opålitlighet och respekt för de löften man ställer ut när man röstar bort sina egna politiska förslag för att göra självmotsägande markeringar.
Sammantaget är det mycket glädjande att det ack så motbjudande partiet fortsätter att backa.
Även noteringen för KD var väntad. Inget har hänt, ingen har sagt något eller för den delen inte sagt något som föranleder att andra utöver de närmast sörjande ska bry sig. Hur mycket måste Moderaterna öka för att det åter ska bli rimligt att tro att det finns tillräckligt många som är beredda att tänka och rösta taktiskt nästa höst?
Rimligen är det där som kärnan i novembermätningen ligger, att det på båda sidor om mitten finns partier som riskerar att trilla ur riksdagen.
Moderaternas uppgång är kraftfull, drygt 4 procentenheter sedan förra mätningen. Den var dock påverkad av Anna Kinberg Batras oförmåga att reparera ett antal stora olyckor; den största var att öppna för ett närmare samarbete med SD i riksdagen. Alldeles uppenbart var den nya partiledningen efterlängtad och har sedan i september spelat sina kort väl. Ulf Kristersson är en god kommunikatör, Gunnar Strömmer uppenbarligen en kraftfullare partisekreterare än föregångaren Tomas Tobé. Att fortsatt tillväxt kräver att partiet tar väljare från ”S, SD och soffan” är av lätt insedda skäl också nödvändigt för att framgången inte ska leda till borgerlig kannibalism.
Att Centern tappar förvånar inte. Det äktgröna partiets framgångar hänger samman med M:s tidigare felsteg och irrgång. Helt klart är att Liberalerna lever farligt med svaga 4,2 procent. Och trots att KD har tappat fotfästet talar lite för att det blir lättare att återta regeringsmakten utan partiet. Moderaterna får i det här läget vackert ta sitt ansvar. Nästa stordåd för Kristerssons del måste handla om att se till att Alliansen får bättre balans.
Socialdemokraternas uppgång till 32,6 procent är bättre än valresultatet. Miljöpartiets position under fyraprocentsstrecket kan mycket väl vara tillfällig men är inte mindre begriplig för det. Den här mandatperioden har sett ministrar gå, löften brytas och hög svansföring på klimat- och miljöområdet kuperas till en stump. Vänsterpartiets framgång kan antas hänga samman med att den rödgröna regeringen varit helt beroende av stöd från det röda missnöjespartiet. Jonas Sjöstedt har dikterat och Stefan Löfven och Magdalena Andersson har fått rätta sig därefter.
Kanske förvånar det att den anonyma kategorin ”övriga partier” inte har blivit större den här gången. Det är i det här sammanhanget som Feministiskt Initiativ huserar. Men trots #metoo och alla så kallade hashtag-upprop så har opinionen inte sett dessa som en anledning till att flytta röster till det fjärde vänsterpartiet. Insiktsfullt, är det självklara omdömet.
