Vet du vad du har gjort, Löfven?

Ledare Artikeln publicerades
Foto:Johan Nilsson / TT

Danmarks beslut att införa gränskontroll mot Tyskland kom tolv timmar efter det att det svenska beslutet om gränskontroll trädde i kraft. Denna nordiska dominoeffekt kan mycket väl bli dödsstöten för den fria rörligheten inom EU.

Länge har Danmark i svensk debatt betraktats som ett främlingsfientligt land där bland annat Dansk Folkeparti angivit tonen med krav på allt mer drakoniska försämringar för invandrare och flyktingar. Men nu svänger det snabbt. De nordiska länderna tävlar om att bygga staket, resa murar och hitta på allt mer uppfinningsrika sätt att avvisa de oönskade – flyktingarna.

Det finns dock en betydande skillnad mellan vilka konsekvenser det danska beslutet får i förhållande till det svenska. Den som kommer till den danska gränsen från Tyskland kan oavsett giltiga id-handlingar eller pass trots allt söka asyl i Danmark.

I praktiken har Sverige, genom att förlägga gränskontrollen till Kastrup, däremot begränsat asylrätten till att bara gälla den som kan ta sig igenom den tysk-danska gränsen.

Därmed får den svenska regeringens beslut mer långtgående politiska och humanitära konsekvenser än den danska regeringens. Ansvaret för utvecklingen hädanefter blir därför i huvudsak en svensk historia, vilket inte lovar gott. Just nu är det den ”moraliska stormakten” Sverige som bäst upptagen med att stänga flyktingarna ute.

Justitieminister Morgan Johansson ser dock det hela som att det är Danmark som har försatt Sverige i knipa: ”En stor del av våra problem har ju uppstått därför att Danmark fungerat som ett transitland för flyktingar, vilket strider mot Schengen-reglerna. Man har inte velat ta tag i det, men nu gör man det”, sa Johansson till TT.

Likafullt är det en socialdemokratisk och miljöpartistisk regering som oavsett beklaganden och krokodiltårar fattat detta beslut som gör ”Festung Norden” till ett faktum. Det danska beslutet är en omedelbar konsekvens av det svenska. Och denna nya nordiska hållning till flyktingar och asylsökande har man gemensamt, de är helt enkelt inte välkomna.

Denna hållning innebär för det första att de nordiska regeringarna demonstrerar för omvärlden att den nordiska välfärdsmodellen inte håller måttet i en globaliserad värld. För det andra så slår den svenska regeringens taktik – att lägga skulden på övriga EU – snabbt tillbaka mot Sverige. Att det finns en EU-aspekt på dagens nordiska beslut är uppenbart. Nationalekonomen Joakim Ruist tror att den ”gradvisa skärpningen av kontrollen så småningom kommer att mynna ut i en ny, europeisk flyktingpolitik”, som han sa till TT. Men helt klart är att inget nordiskt land kommer att gå skadeslöst genom en sådan förhandling.

Det politiska priset för en snabba svenska omsvängningen lär bli högt, i synnerhet om Sverige ska märka ut sig som det i praktiken mest prominenta nej-sägarlandet när det gäller flyktingar.

Så glöm Ungern, Grekland, Polen och Rumänien. Nu är det Sverige som framstår som det verkliga hot mot den fria rörligheten inom EU.

För det tredje börjar det bli uppenbart att statsminister Stefan Löfven räknar med att Socialdemokraterna ska gå till val 2018 på en flyktingavvisande agenda.

Beslutet om gränskontrollerna gäller på tre år. En valrörelse där Stefan Löfven, i konsekvens med sitt beslut, måste tala för att även efter valet fortsätta att stänga ute nödlidande och flyktingar, blir därmed den största omsvängningen i partiets moderna historia.

Danmarks statsminister Lars Lökke Rasmussen (Venstre) hade under sin presskonferens på måndagen åtminstone anständigheten att beklaga att det dansk-svenska Öresundssamarbetet och framväxten av en gemensam tillväxt- och arbetsmarknadsregion skadas av det svenska beslutet. När infrastrukturminister Anna Johansson (S) fick frågan i Morgonekot i P1 svarade hon däremot utan att blinka eller med darrning på rösten att: ”behovet av att kraftigt få ner antalet människor som söker asyl i Sverige är större än risken att få långsiktigt allvarliga konsekvenser för Skåneregionen.”

Läs orden en gång till. Det är inte en sverigedemokrat som yttrar dem, utan en svensk socialdemokratisk minister som för att möta ”behovet av att kraftigt få ner antalet människor som söker asyl i Sverige” är beredd att resa ena hindret efter det andra i flyktingarnas väg.

Kommer ord som ”humanitet” och ”solidaritet” att kunna överleva i partiets vokabulär om de hela tiden måste villkoras med att de bara gäller om andra länder först visar ”humanitet” och ”solidaritet” med Sverige?