Anela Murguz: Nej, ökad jämställdhet gör inte män passiva
Debatten om passiva män har de senaste veckorna rasat på kultursidorna. Det var efter att skribenten Nora Adin Fares frågade sig varför hon ska projektleda männen hon dejtar (DN 12/2). I artikeln förekommer exempel på kvinnor som blir utskällda för att de inte påmint sin dejt om middagen, som alltid kommer med idéer och som sällan blir uppvaktade eller uppskattade.
Kvinnors projektledning, eller det emotionella arbetet som Adin Fares också benämner det som, har länge varit ett ämne – eller ska vi kanske säga irritationsmoment – bland kvinnor i fasta relationer. För det är först då, mer specifikt när barnen kommer, som det blir ännu tydligare att kvinnor får dra ett tyngre lass.
Så vad beror männens passivitet på?
Favoritteorin verkar vara att mäns brist på engagemang skulle vara en konsekvens av ökad jämställdhet. Till DN säger Emma Engdahl, professor i sociologi, just detta. Hon har visserligen rätt i att mannens roll inte är lika tydlig som för 50 år sedan och att det därför kan uppstå förvirring, men är det verkligen ”priset kvinnor måste betala” för jämställdhet och att ”den kvinna som vill bli uppvaktad på det traditionella sättet får också acceptera ett ojämställt förhållande”?
Det är ju inte någon raketforskning som efterfrågas. Det kan till exempel handla om att ta lite fler initiativ, vårda relationen, göra den där bokningen på favoritrestaurangen, ställa lite fler följdfrågor, hålla igång samtalen och komma ihåg barnens födelsedagar och aktiviteter. Det kan varken anses rimligt eller logiskt att den kvinna som gärna blir överraskad av en bukett blommor ska behöva acceptera en ojämställd relation för att då och då bli uppvaktad utöver det vanliga.
”Den som tror att mäns brist på engagemang, uppvaktning och lite romantik skulle bero på att vi blivit mer jämställda lurar bara sig själv.”
Det blir också motsägelsefullt. De förväntningar som inte sällan finns på män, och som leder till att män på gruppnivå har svårare för att uttrycka sina känslor, har i feministiska sammanhang alltid setts som ett problem. Om man frigör båda könen från de normer och förväntningar som finns på båda könen, kommer det att underlätta för män och kvinnor som kan få vara precis som de är och vill vara. Och det är just brist på känslor, eller förmåga att uttrycka sina känslor, som passiviteten är ett tecken på.
Att det i dag klagas över detta hänger nog i allra högsta grad ihop med jämställdhet. Men den som tror att mäns brist på engagemang, uppvaktning och lite romantik skulle bero på att vi blivit mer jämställda lurar bara sig själv. Snarare är det så att kvinnor har helt andra möjligheter än för, säg, 50 år sedan att påtala orimligheten i att det alltid ska vara de som tar större ansvar i det emotionella arbetet.
Välkommen att kommentera
Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.