Nazism är aldrig bara en idé
I förra veckan avslutades rättegången mot en nazist som skickat sms med grovt antisemitiska och rasistiska budskap till tre välkända opinionsbildare. Åtalet omfattades även av 21 fall av spridande av nazistisk propaganda via ryska sociala medier. I måndags föll domen: Sex månaders fängelse för ofredande och för hets mot folkgrupp.
I sak finns det inget att tillägga. Det skulle förvåna om domen överklagas. Men i förlängningen finns det aspekter som handlar om hur samhället ska hantera det faktum att nazismen lockar nya anhängare. Är det våldet eller värderingarna som lockar?
Därmed är nästa fråga given:
Är det verkligen meningsfullt att göra åtskillnad mellan nazism som idé och som handling?
I svensk debatt de senare åren har svaret på den frågan oftast utgått från yttrandefriheten och motiverats med att det är bättre att nazister får framföra sitt budskap så att det framgår hur främmande det är. I sak är det dock knappast relevant eftersom vi redan vet vad nazismen står för; här talar historien sitt entydiga språk.
Om antisemitismen och rasismen när den yttras dessutom kan betraktas som brottslig, som i fallet med den nu dömde nazisten, torde samhällsnyttan av att hantera nazismen som vilken ”ism” som helst vara starkt begränsad.
Naturligtvis finns nyanser och gradskillnader att beakta. Det måste gå att diskutera och analysera även de mest motbjudande idéer utan att automatiskt hamna i konflikt med yttrandefriheten. Men om det är så att nazistisk teori och praktik inte går att skilja åt på ett meningsfullt sätt, återigen som i fallet med den dömde nazisten, är det då inte rimligt att åtminstone överväga att också låta själva organiserandet av nazistiska rörelser falla under allmänt åtal?
I somras tillsatte regeringen en parlamentarisk utredning som ska utreda frågan. Den ska vara klar först om drygt ett år. Redan nu finns en samlad hotbild att utgå ifrån. Säkerhetspolisen beskriver den våldsbejakande extremismen som trefaldig: den våldsbejakande islamistiska miljön, vit makt- miljön och den autonoma miljön. Det finns fler exempel där frågan om ett organisationsförbud kan bli tillämpligt. I Brottsförebyggande rådets rapport Antisemitiska hatbrott omnämns så kallade radikalnationalistiska miljöer.
Det finns också en konstitutionellt utrymme för att agera. Regeringsformen medger i andra kapitlet att föreningsfriheten får begränsas om särskilda omständigheter föreligger. Reservationerna är som sig bör dock många. Det är inte heller första gången som frågan utreds. Största försiktighet är därför anbefalld. Det finns gränser som inte ska överträdas.
Veckans dom har dock det goda med sig att den sätter fingret på en annan gräns, nämligen den som normalt måste anföras när det gäller skillnaden mellan idéer och handlingar. Alldeles uppenbart är den distinktionen inte relevant när det gäller våldsbejakande extremism i allmänhet och nazismen i synnerhet.
