Mikael Hermansson: Nationella perspektiv räcker inte
Det ligger i sakens natur att en pandemi inte kan vara ett lands ensak. Inte heller går det då att begränsa samhällsdebatten till vad nationellt beslutsfattande kan leda till om det samtidigt finns ett erkänt ansvar att tillsammans med andra agera globalt för en bättre värld.
Ty nog måste till det ett kraftfullt och skyndsamt agerande om det är som Unicef har rapporterat, att 117 miljoner barn i 37 länder riskerar att inte få sin mässlingsspruta i år på grund av coronapandemin.
Till TT sa nyligen Stefan Swartling Peterson, global hälsochef på FN:s barnfond Unicef, att redan nu har ett tiotal länder ställt in rutinvaccinationer för barn och närmare 40 länder har störningar, inte minst USA. Det ironiska i dagens situation är att coronaviruset – som det ännu inte finns vaccin mot – står i vägen för att de vaccin eller orala droppar mot bland annat difteri, stelkramp, polio, mässling och röda hund inte kan ges.
Som Swartling Peterson uttrycker det blir dilemmat konkret och begripligt: ”Covid-19 är ingen barnsjukdom och den drabbar heller inte gravida i hög utsträckning. Men konsekvenserna av kampen mot coronaviruset drabbar barn och kvinnor.”
Hur väljer Sverige att agera?
Under normala omständigheter är det inte svårt att vara kritisk mot den jättelika världsorganisationen. Men på det hela taget finns det genom FN ändå vägar ut i världen som annars skulle stå stängda. Och det är ”därute” som de verkligt långtgående konsekvenserna av coronapandemin visar sig i all sin systemhotande vidd. Det är i ljuset av detta faktum som exempelvis USA:s ultimatum till WHO blir svårsmält.
Men det är inte bara USA:s ”America First”-strategi som visar varför nationalism och nationella perspektiv har så begränsad räckvidd om det som pågår är en global kris. Detta dilemma går igen i den svenska coronadebatten, men tar sig andra uttryck. Rätt eller fel strategi i ett land är knappast en huvudfråga om den aktuella smittan inte känner några gränser.
Men här slår också en annan aspekt igenom: Går det att värdera nationell strategier endast utifrån utfallet i antal smittade och avlidna? Knappast. Ty alldeles oavsett om ett land valt en balanserad strategi som byggt på rekommendationer, personligt ansvar och fokus på att hålla vården flytande eller ett annat föredragit utegångsförbud, strikt karantän och stängda skolor så når den sortens jämförelser inte särskilt långt.
Det finns alldeles för många andra faktorer som först måste vägas in för att det överhuvudtaget ska bli möjligt att skapa sig en skarpare bild av varför så många smittats inom äldreomsorgen och på särskilda boenden.
Tids nog blir en utvärdering värd namnet nödvändig. Statsminister Stefan Löfven har lovat en sådan när väl pandemin är över. Det är fullt rimligt att den kan inledas redan i sommar, vilket Moderaternas partiledare Ulf Kristersson och partisekreteraren Gunnar Strömmer argumenterade för på DN Debatt under måndagen. Men oavsett vilket perspektiv som i slutändan blir aktuellt kan själva utvärderingen inte få inskränka sig till spänningsfältet mellan myndigheter, riksdag och regering under den korta tid som covid-19 satt ramarna. För att bli relevant ska den också ta fasta på hur hela den svenska välfärdsmodellen förändrats över tid och vilka konsekvenser detta har fått. Den utvärderingen tar tid, behöver tid – men den måste genomföras.
Dock: Alldeles oavsett när, var och hur den genomförs, blir inte en sådan utvärdering fullgott gjord om den inte också förmår se bortom ”det svenska”. Det ligger ett systemfel i att begränsa synfältet till att enbart omfatta de nationella konsekvenserna av något som har global omfattning. Vid det här laget borde vi ha insett vad det leder till, detta att försöka göra världen mindre än vad den är.
