Annons

Stefan Eklund: Nationalismens offer

Stefan Eklund ser ”Aida” och ”Andrea Chénier” på Wiener Staatsoper och finner otäcka bilder av vår egen tid.
Stefan EklundSkicka e-post
Wien • Publicerad 6 maj 2018
Stefan Eklund
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Borås Tidning politiska etikett är moderat.
Jonas Kaufmann och Anja Harteros i ”Andreas Chénier” på Wiener Staatsoper levererar opera i världsklass. Men de har också något att säga vår egen tid, menar BT:s chefredaktör Stefan Eklund.
Jonas Kaufmann och Anja Harteros i ”Andreas Chénier” på Wiener Staatsoper levererar opera i världsklass. Men de har också något att säga vår egen tid, menar BT:s chefredaktör Stefan Eklund.Foto: Wiener Staatsoper

Att stöta samtiden mot klassiska konstnärliga verk är stimulerande. Ett verk med kvalitet – det må vara inom musiken, konsten eller litteraturen – har alltid förmågan att tala till den tid det uppförs i. Verket är detsamma förstås, men tiden förändrar dess innebörd.

Jag tänker på detta när jag har lyckan att under en helg på plats i Österrikes huvudstad uppleva två operaföreställningar på Wiener Staatsoper – "Andrea Chénier" av Umberto Giordano och "Aida" av Giuseppe Verdi.

Annons

De här två styckena – båda en bra bit över hundra år gamla – är omöjliga att inte se som en dom över vår egen tid av växande nationalism och politisk instabilitet. Vi ser det i allt fler delar av Europa, i Tjeckien, Ungern och Polen. Och för all del även i platsen för föreställningarna, Österrike. Starka nationalistiska krafter vill stänga gränser och hyllar den etniskt enhetliga nationen som högsta ideal. Som bekant finns sådana rörelser även i Sverige.

Vad kommer att följa på det?

Andrea Chénier ger ett svar, Aida ett annat. Men i båda fallen handlar det om det mänskliga lidande som alltid sker i skuggan av strävan efter nationell renhet och enhet.

"Andrea Chénier" berättar om poeten med samma namn som giljotinerades 1794, fem år efter att den franska revolutionen inleddes. Umberto Giordano skrev "Andrea Chénier" 1896, i en tid av italiensk turbulent politik och hela stycket bärs av en politisk desillusion. När han skildrar den franska revolutionen vill han visa hur den födde en grym nationalism där alla oliktänkande straffades hårt. Andrea Chénier var poet, det han skrev fick revolutionsledaren Robespierre att kalla honom landsförrädare. Dödsdomen baserades på hans författarskap. Samma utsatthet har det skrivna ordet idag.

Giordanos opera innehåller också en kärlekshistoria, löst baserad på verkliga händelser. Andrea Chéniers älskade Maddalena väljer att gå i döden tillsammans med honom. Deras kärlek överlever inte revolutionens krav på nationell renlärighet.

Det är för övrigt en fantastisk föreställning, tack vare de båda huvudrollsinnehavarna. Jonas Kaufmann gör titelrollen. Han kallas ofta världens bästa tenor och lever upp till det epitetet kvällen jag ser honom. Nyanserad i agerandet och med en röst som är lika fascinerande i de lågmälda partierna som kraftfull i de höga. Sopranen Anja Harteros möter honom med samma styrka. Det är opera i världsklass. Och det är angeläget. Måste alla frihetsrörelser leda till förtryck? Umberto Giordano svarar uppgivet ja på den frågan.

Anita Rachvelishvili och Kristin Lewis i ”Aida” på Wiener Staatsoper.
Anita Rachvelishvili och Kristin Lewis i ”Aida” på Wiener Staatsoper.Foto: Wiener Staatsoper

Giuseppe Verdis "Aida" är ett portalverk inom operakonsten. Det är ett märkligt stycke, bombastiskt med enorma masscener, men också ett kammarspel med tre huvudpersoner intrasslade i ett kärleksdrama – den egyptiska prinsessan Amneris, befälhavaren Radames och slavinnan Aida, tillfångatagen kungadotter av Etiopien.

Amneris vill ha Radames men denne älskar Aida och kärleken är besvarad.

Det som avgör utgången av triangeldramat är dock kriget mellan Egypten och Etiopien. Igen, politiken sätter gränser för vad som är möjligt för kärleken. Även religionen spelar en roll. Huvudfigurerna snärjs in i lojaliteter som inte är privata utan politiska och religiösa.

Verdi var en nationalist, men avskydde kopplingen mellan politisk och religiös makt. I "Aida" låter han huvudpersonerna gå under. Deras kärlek förmår inte navigera i en sådan laddad nationalistisk och religiös miljö.

Annons

Det är också ett budskap till vår egen tid.

I "Aida" sjungs den försmådda Amneris av Anita Rachvelishvili på ett imponerande sätt som förmår fånga komplexiteten i hennes rollfigurs öde. I övrigt når inte sångarna upp till nämnda Kaufmanns och Harteros nivå men allt annat i uppsättningen andas storverk. Masscenerna, de fantastiskt vackra körpartierna, den intagande scenografin samt dirigenten Evelino Pidò och Wiener Staatsopers orkester som får Verdis magnifika musik att brinna.

Det fina är dock att det inte stannar där. Både "Andrea Chénier" och "Aida" på Wiener Staatsoper är traditionella föreställningar, utan egentliga blinkningar till samtiden. Men det behövs inte. Samtiden är otäckt närvarande ändå.

Annons
Annons
Annons
Annons