Stefan Eklund: Nationalismens lockelser
EU-valet blir en värdemätare på var den europeiska radikalnationalismen står. Gissningar på minst 20 procent i sammanlagd röstandel finns. Det är inte bara i Sverige högernationalismen har vuxit. I 18 medlemsländer har sådana partier betydande andelar i opinionsundersökningar. Ungerska Fidesz, italienska Lega, polska Lag och ordning och franska RN (tidigare Front National) är de mest kända.
Och den radikalnationalism vi ser idag är en internationell rörelse, inte en nationell. Det är viktigt att förstå. Det menade stiftelsen Expos VD Daniel Poohl vid ett seminarium på Jonsereds herrgård, som tillhör Göteborgs universitet, i veckan.
Nationalismen som en kamp mellan nationer hade sina sista dödsryckningar i och med Balkankriget, påpekade Sven-Eric Liedman, professor i idé- och lärdomshistoria, som också medverkade vid seminariet. Idag handlar inte nationalismen i första hand om att ställa nationer mot varandra utan om att nationalister från olika länder tillsammans vill värna etnicitet och kultur. Radikalnationalismen är en strävan efter homogenitet. Och, menade Poohl, den bygger på gamla idéer, kanske framför allt den ofta starkt uttalade anti-islamismen.
Dessa idéer rör sig idag över gränserna. Det är för all del inte så att alla radikalnationalistiska partier i EU självklart kommer överens, det har vi sett och ser många exempel på.
Men den stora strömningen finns där. Och den är internationell – från Trump till Le Pen till Orbán till Salvini till Åkesson och så vidare.
Daniel Poohl pekade på fyra ”framgångsfaktorer” som har bäddat för den starkt framväxande radikalnationalismen:
1) Digitaliseringen – möjligheten att snabbt och brett föra ut ett budskap utan de traditionella mediernas inblandning.
2) Den globaliserade ekonomin, som har skapat ett avstånd till de beslut som formar vår vardag och därmed en upplevd maktlöshet.
3) Demografin – den vita rasens (mannens…) förlorade privilegium i en värld av stora demografiska förändringar.
4) Den anti-nationalistiska retoriken som var så stark direkt efter andra världskrigets slut har smulats sönder. Idag är den nationalistiska retoriken allt mer omsluten av de flesta politiska partier, inte bara av SD, om vi tar en titt på Sverige. Det är exempelvis slående att KD:s förstanamn på EU-listan, Sara Skyttedal, inte kan välja mellan Macron och Orbán, och att samma parti har valt en valslogan som omedelbart leder tankarna till den störste radikalnationalisten av alla, Donald Trump (”Make EU lagom igen”).
Daniel Poohls fyra punkter kan förstås diskuteras i olika delar, och den svenska debatten skulle mål väl av att man gjorde det. Men hans slutsats är absolut relevant: När radikalnationalismen har blivit politisk vardag räcker det inte längre för de traditionellt liberala krafterna att säga att radikalnationalisterna har fel. Istället måste man förklara varför de som förespråkar en liberal demokrati har rätt.
Jag håller med. En sådan liberal offensiv är efterlängtad i den svenska politiska debatten. Men jag ser den inte.
En annan fråga som ställdes av Daniel Poohl till seminariedeltagarna var: ”Vad är det i radikalnationalismen som lockar svenska väljare?”
Mitt svar är en brett förekommande och starka längtan efter en trygg homogenitet, säkert väckt av den fragmentiserade globala värld vi lever i. Det är helt enkelt så att många människor tycker inte om det mångkulturella samhället. De är inte rasister för det, men det annorlunda stör det invanda, det trygga. Det kan handla om vardagliga saker som att möta människor som tigger utanför ICA eller kvinnor med slöjor som arbetar inom hemtjänsten.
Den oviljan att inlemma människor som man uppfattar som främmande i sin egen vardag legitimeras av radikalnationalismen, oavsett om den förespråkar en renodlad etnicitet eller en ”svensk” kultur, eller både och.
Och den 26 maj vet vi hur stark den oviljan är hos EU:s 400 miljoner röstberättigade.
