Lars Näslund: Finländaren firar vid graven
Till soldatgraven, närmaste bestämt. De är många.
Runt om i landet denna hundraårsdag hade över 3000 frivilliga män anmält sig för att ställa sig invid var sin gravsten över, på den tiden, jämngamla fallna rekryter i krigen mot ryssen. Enbart i Villmanstrand stod där nu inte mindre än 1 400 unga herrar på rad som en hågkomstbild utöver det vanliga.
Här på Sandudds begravningsplats i Helsingfors har inte bara sju presidenter fått sin sista vila där tillika marskalken Carl Gustaf Mannerheim har den mest iögonfallande stenen, denna dag omringad av tända ljuslyktor folk burit med sig.
Men där finns också små kvadratiska stenar över 3 100 helsingforsare på det så kallade hjältegravområdet. En av stenarna är över korpral Emil Laitinen.
”Han var min morfar. Han låg vid fronten i Vuosalmi nära Imatra där det pågick ett hårt slag och skadades bara några dagar innan Vinterkriget tog slut. Efter en månad dog han”, berättar Markko Taina efter att han tillsammans med 16-årige sonen Eino lagt en liten krans på stenen.
De brukar gå hit om julaftnar och på Emils dödsdag, berättar han. Denna självständighetsdag är de sannerligen inte ensamma här och tv-bolaget Yles kameror stod klara att dokumentera stunden som väntade för miljoner tittare.
”En del säger att vi är för fästa vid krigen. Men jag skulle sägas att hyllandet av de fallna också handlar om att högtidlighåller vår frihet och att vi firar den välfärd och skolorna som landet byggt”, säger Markko Taina. ”Det har påverkat oss alla så… det samlar nationen. Samtidigt är det motsägelsefullt. Min moster förlorade sin far och det skapade en oro i dem för hela livet.”
Någon minut efter att vi sagt adjö kom stridsflygplanet in från norr rakt över nationalhjälten Mannerheims grav. Alldeles tysta hörde sedan alla, stående tätt men utan att trängas och med finsk stillsamhet, militärorkesterns signal om att ceremonin var inledd:
Först stegade president Sauli Niinistö fram och upp för trappstegen till Hjältekorset. Han lade ner den första kransen och läste, även på svenska, texten på det blåvita bandet: ”Till minnet av våra stupade hjältar - republikens president”. Efter honom kom statsminister Juha Sipilä med egen krans: ”De stupades minne hedras – Statsrådet”, läste han.
De följdes av överbefälhavaren, av Minnesföreningen för krigsdöda. Innan hattar och mössor hos såväl presidenter som vanliga dödliga åkte av medan orkestern spelade musiken till nationalsången.
Ja, när finländaren firar sin hundraåriga självständighet går hon samlat till graven. Statsminister Sipilä försökte under ett tal på De stupades dag i våras placera in detta ständiga tillbakablickande i samtiden. Han sa. ”Veteranerna önskar ofta att Finland aldrig mer ska hamna i krig. I sådana här tider är det en viktig sak att värna om. Jag hoppas att såväl detta som de tankar vi fått i arv, ”Kamraten lämnas ej” och ”Hemlandet, hemmet, har en betydelse”, är starkt synliga också i det ord som symboliserar Finlands jubileumsår, ”Tillsammans”.”
Krigen var ohyggliga, men gav också Finland ett samhällskitt med en annan hållbarhetstid än det svenska folkhemmets.
FOTNOT: Av 12 000 svenskar som inför och under Vinterkriget anmälde sig till frivilligkåren togs 8 260 ut,
varav 215 kom från gamla Älvsborgs län. 33 av svenskarna stupade. Min pappa berättade att han tillhörde dem som anmälde sig, men fick nej. Han ansågs för ung.
