Mikael Hermansson: När rasismen blir hudnära
Tidningen Journalisten rapporterade nyligen om att 22 anställda på Sveriges Radio i ett upprop anklagade företaget för att ”särbehandla och osynliggöra journalister på grund av ursprung och att sakna mångfaldskompetens om bland annat Black Lives Matter”.
”Det påverkar innehållet i journalistiken”, sa en källa till Journalistförbundets tidning.
En annan röst uttryckte samtidigt rädsla för att det hela skulle uppfattas som identitetspolitik:
”Man måste inte vara rasifierad för att kunna rapportera om Black Lives Matter, däremot har en rasifierad alltid andra erfarenheter av rasism än vad en vit person har och kan bidra med perspektiv. Det måste SR ta tillvara”.
Jag kan förstå begrepp som ”identitetspolitik” och ”rasifierad”, men ska ärligt medge att jag inte är alldeles bekväm med dem. Efter snart 40 år i yrket skär det i hjärtat när någon hävdar att journalistikens ethos – oberoende, källkritik och kritisk granskning – inte skulle räcka för att tillfredsställande skildra samtiden och samhället.
”… det går inte att förneka att det finns erfarenheter som går utöver vad som kan förmedlas med oberoende, källkritik och kritisk granskning.”
Det höga yrkesidealet håller i alla väder … i teorin. I praktiken är det både relevant och nödvändigt att i det redaktionella arbetet ta vara på fler erfarenheter än exempelvis de som äldre vita, heterosexuella män med hög utbildning och begränsat umgänge med andra än likasinnade tar med sig till jobbet.
Men SR-uppropet handlade också om förekomsten av särbehandling utifrån ras och hudfärg.
Rasism är ett faktum i Sverige. Den gör sig påmind i riksdagens kammare och märks av på gatan, i skolan och inte minst i sociala medier. Det skulle förvåna mig om Sveriges Radio i detta avseende utgjorde ett undantag eller en fredad zon.
Om rasismen kan och ska vi naturligtvis berätta; det ligger i det journalistiska uppdraget. Och även de som hävdar att de utsätts för särbehandling och ställer krav på större inkludering ska givetvis utsättas för samma kritiska förhållningssätt som de som avfärdar sådana anspråk. Men det går inte att förneka att det finns erfarenheter som går utöver vad som kan förmedlas med oberoende, källkritik och kritisk granskning.
I somras följde jag den storm av protester som riktats mot förekomsten av statyer och monument som föreställer män som kan förknippas med slaveriets och inbördeskrigets tid i USA. Det mesta var förutsägbart och alls inte särskilt intressant.
Men så hittade jag följande rader i en essä i New York Times, skriven av poeten Caroline Randall Williams:
”I have rape-colored skin. My light-brown-blackness is a living testament to the rules, the practices, the causes of the Old South.
If there are those who want to remember the legacy of the Confederacy, if they want monuments, well, then, my body is a monument. My skin is a monument.”
Den språkliga styrkan i hennes ord riskerar att gå förlorad i översättningen, men fritt tolkat kan de förstås så här:
”Jag har våldtäktsfärgad hud. Min ljusbruna svarthet är ett levande bevis på reglerna, praktiken och vad som formade den gamla Södern.
De som vill minnas vad Sydstaterna stod för, om de vill behålla dess monument, då är min kropp ett sådant. Min hudfärg är ett monument”.
Caroline Randall Williams är född i den amerikanska Södern. Fyra generationer tillbaka i rakt nedstigande led och hennes anförvanter var slavar. Hon grävde i familjens historia, hon lät DNA-testa sig och hittade undantaget: Hennes ljusa hud har sitt ursprung i en våldtäkt som begicks av en vit man. Detta gör att hon beskriver sig som ”ofrivilligt mer vit än svart”.
Hennes bild av historien är relevant. Vita män kunde göra som de ville med svarta kvinnor de ägde, och tog sällan eller aldrig ansvar för de barn som kunde bli följden. Randall Williams gammelmorfar visste vem den vite man var som våldtog hans mor – sydstatsgeneralen och Ku Klux Klan-ledaren Edmund Pettus. Välkänd för eftervärlden genom att ha fått ge namn åt den bro i staden Selma i Alabama där polis med enastående brutalitet slog ner en medborgarrättsmarsch 1965.
Idag är frågan om strukturell rasism och polisvåld mot svarta i USA politiskt explosiv. Den ger kraft åt de redan starka röster som höjs mot att låta statyer och monument stå kvar över bland andra den man som ”bidrog” till Caroline Randall Williams ljusa hy.
Men när ilskan når in i svensk debatt tenderar det hela att alldeles för lätt reduceras till en fråga om individers överkänslighet eller till ett utslag av just ”identitetspolitik”. Det är att göra det alldeles för enkelt för sig. Rasismen sträcker sig bortom den sortens begränsningar.
Ett litet, avslutande exempel:
En av undertecknarna av SR-uppropet är programledaren Kodjo Akolor. Han delar upplevelsen av att rasismen kan vara hudnära. För Dagens Nyheter berättade han nyligen om hur han på lågstadiet försökte tvätta bort sin hudfärg med klor.
Är det inget att bry sig om när hans sexårige son nu får höra att han ”ser ut som en kolbit”?
