När normen blir fattigdom

Orden ”skälig levnadsstandard” kan knappast missförstås. De ingår såväl i Socialtjänstlagen som i Borås stads riktlinjer, där orden ”beviljat ekonomiskt bistånd ska ligga inom ramen för skälig levnadsstandard ?” ingår.

Men om ma n med ”skälig” i själva verket menar ”fattig” så bör man säga så, och inte gömma sig bakom en retorik som endast i andra hand har utsatta barns bästa som sitt mål.

Redan det faktum att själva begreppet ”barnfattigdom” används som slagträ i en politisk diskussion gör fokus hamnar fel. Ingen seriös debattör betvivlar att det finns barn och vuxna som lever i utsatta miljöer, eller för delen inte har råd med allt som de skulle vilja – eller med det som andra familjer har råd med.

Men det finns inga barn som är fattiga på egen hand, med undantag för ensamkommande flyktingbarn. Däremot finns det familjer som lever med låg inkomststandard. En sådan sammanfaller i stort sett med vad som berättigar en familj till ekonomiskt bistånd – socialbidrag – från landets kommuner om de inte kan försörja sig själva.

En riksnorm ser till att kommunpolitikerna inte kan tävla med varandra genom att sänka biståndet, för att på så sätt minska antalet bidragstagare genom att helt enkelt svälta ut dem ur kommunen. En fara som lagstiftarna såg när riksnormen infördes 1998.

Men riksnormen är ett golv att utgå ifrån när vars och ens individuella behov ska tillgodoses.

Barn som inte ser vad det står på tavlan i klassrummet ska därför givetvis ha glasögon.

Finns det särskilda behov kan också ”bidrag till dyrare sport- och lekutrustning beviljas för barn och ungdomar i familjer som mer varaktigt tvingas leva på försörjningsstöd. Exempel på sådan utrustning är cykel, inklusive hjälm, och skidor”, som det står i Borås stads riktlinjer.

Det är däremot inte givet att skälig levnadsstandard omfattar en Iphone bara för att klasskamraterna har det.

Menar man dock att ”skälig levnadsnivå” ska definieras så att även Iphone, Playstation 3 eller senaste årsmodell på slalomutrustning ska ingå, så står det naturligtvis varje kommun och kommunpolitiker fritt att göra så.

Har man makten så är detta ”inte svårt, det handlar bara om att vilja” – som Ida Legnemark (V) skrev i sin debattartikel i BT i söndags.

Nu syftade visserligen Legnemarks ord på Vänsterpartiets politik i relation till regeringens, och inte på nivån och innehållet i socialbidragsnormen. Men i sak är det ingen skillnad. Alla goda krafter i samhället måste naturligtvis samverka för att skapa så goda levnadsmöjligheter som möjligt – det är givet – men samtidigt kan ansvariga politiker inte blunda för att i första hand använda de redskap man faktiskt har.

Vill de rödgröna i Borås snabbt ge de mest utsatta en ”skäligare levnadsstandard”, kan de ju faktiskt höja just socialbidragsnormen.

Vill man däremot använda ”barnfattigdomen” som ett retoriskt slagträ i debatten, är det bara att fortsätta som hittills.

Ledarredaktionen