Andreas Johansson Heinö: När högerpopulism blev det normala
Men av minst lika stor betydelse som dominansen i sociala medier och det ökade policyinflytandet är att populismens idéer nu har blivit mainstream. Högerpopulismens “fjärde våg”, som statsvetaren Cas Mudde kallar den (The Far Right Today, Polity 2019), kännetecknas i första hand av normalisering.
Andreas Johansson Heinö
är statsvetare och förläggare vid Timbro.
Denna normalisering handlar inte enbart om att tiden sedan länge runnit ut för de som försökt isolera, marginalisera eller tysta antietablissemangs-rösterna. Det är förstås ett stort steg att släppas in i den politiska värmen och kunna börja förhandla och fördela makt med etablerade partier. Långsiktigt är emellertid genombrottet för den populistiska världsbilden än viktigare. “Folket mot eliten” är idag en inte bara accepterad utan på många håll också dominerande konfliktlinje.
Det är ingen avancerad gissning att det de kommande åren kommer att bli ännu svårare att dra en skarp gräns mellan ”etablissemangshöger” och populistisk höger. De populistiska partierna har lärt sig att moderera sina budskap precis lagom mycket, samtidigt som etablerade högerpartier har blivit skickligare på att kopiera och kompromissa med både policy och retorik.
Men den växande överlappningen bör inte tas till intäkt för att den gamla och nya högern håller på att smälta samman. Betydelsen av att högerpopulister ofta lägger sig nära etablerad höger i många vänster-högerfrågor ska inte överdrivas, även om det förstås har maktpolitiska konsekvenser. De ekonomiska frågorna har sällan varit särskiljande, och aldrig av avgörande betydelse.
Normaliseringen ställer ökade krav på förmågan att identifiera det populistiska idébygget. Fortfarande finns tendenser till underskattning, som när populism förväxlas med någon slags allmän ytlighet, som vore det bara en mindre hederlig form av politik. Sådant varierar förstås i alla system, och det är förmodligen sant att populistpartier i högre utsträckning än andra tillåter sig att slarva med exceldokumenten. Men det är inte vad som särskiljer dem.
”Den bestående gemensamma nämnaren, som också förenar många högerpopulister med många vänsterpopulister, är föreställningen om folket och eliten som politikens naturliga motpoler.”
Inte heller bör populismen överskattas. Det är ingen ideologi av samma dignitet som liberalism eller konservatism. Här finns inga urkunder att ta spjärn mot, ingen tradition att förhålla sig till. Populismen är essentiellt reaktiv, och därmed också alltid relativ. Relativ till den nationella kontexten, relativ till det rådande etablissemanget, högkänslig för opinionsvindar. Den amerikanska sociologen Rogers Brubaker har i en färsk artikel elegant visat hur Coronapandemin illustrerar den idépolitiska flexibiliteten: när eliten stänger gränserna blir populisternas protektionism plötsligt mindre angelägen, experters trovärdighet tycks direkt avhängig av huruvida politiska motståndare lyssnar på dem eller ej.
Den bestående gemensamma nämnaren, som också förenar många högerpopulister med många vänsterpopulister, är föreställningen om folket och eliten som politikens naturliga motpoler. Det varierar mellan länder vilka sattyg som eliten påstås utsätta folket för (globalism, kulturmarxism, mångkulturalism, korruption, imperialism, kapitalism, socialism, liberalism, feminism). I länder där det anses gångbart adderas antisemitism medan det på andra håll får räcka med islamofobi och/eller antiziganism. HBTQ-rättigheter är ett populistiskt vapen mot invandring och mångkultur i hela Europa, men med helt olika utgångspunkter i nordvästra (där populisterna försvarar sexuella minoriteter mot intoleranta muslimer) respektive södra och östra Europa (där populisterna försvarar majoriteten mot dekadens). Olika innehåll, men överallt samma form: eliten mot folket.
Att denna konfliktlinje ser ut att bli en av 2020-talets viktigaste är populismens största seger, hittills.
