Murguz: Vi har tillräckligt av modernismens grå skolådor

Ledare Artikeln publicerades
Pallas Tower kommer att skugga uteserveringarna längs Viskan.
Foto:Samhällsbyggnadsförvaltningen
Pallas Tower kommer att skugga uteserveringarna längs Viskan.

Sverige borde ta vara på det vackra i klassisk arkitektur och sluta förfula städerna med opersonliga skolådor.

Under andra världskriget förstördes stora delar av Dresden på grund av de allierades bombräder mot Nazityskland. På mindre än ett år bombades staden av cirka 2 500 bombplan. Allra värst var natten mellan 13 och 14 februari 1945 då över 700 engelska samt 311 amerikanska bombplan attackerade staden vilket totalförstörde stora delar av stadskärnan.

Efter andra världskrigets slut blev Dresden en del av DDR. När man skulle återbygga staden blev modern arkitekturstil en norm, då den klassiska stilen som tidigare kännetecknat Dresden hölls tillbaka av ideologiska skäl. Men längtan efter klassicismen gick att ta på hos befolkningen och efter Tysklands återförenande började man bygga om Dresden på nytt. Under 2010-talet har byggföretagen Skanska, NCC och däribland en svensk arkitekt arbetat med att bygga upp staden i sin ursprungliga barockstil. Farväl med såväl krigets ruiner som kommunismens skolådor.

Även Borås har varit jämnad med marken, detta i samband med de fyra stadsbränderna på 1600-, 1700- samt 1800-talet. Inte minst märks det då antalet byggnader i klassisk stil går att räkna på en hand. Borås är dessvärre de gråa kartongernas huvudstad. Sandwalls plats är en av få platser med fina byggnader i stadskärnan och som utöver det har ett ypperligt läge samt bra restauranger. Men modernismens grannbyggnader håller på att dra ned denna vackra pärla.

På andra sidan Viskan finns numera det svarta och trista Orangeriet. Det är svårt att tänka sig att vackra, detaljrika Gamla Teatern legat på samma plats i över hundra år. Bredvid Sandwalls plats pågår fortfarande arbetet med Pallashuset vars utomhusfasad ser ut som ett rivjärn. Intill planeras Pallas Tower som inte alls smälter in i stadsbilden och en annan skolåda, vars byggnation pågår i full fart, är det kontroversiella kongresshuset. Det är knappast dessa byggnader som kommer locka till sig turister.

Tidigare var modernismens byggnader av betong, numera består trenden av glas - men samma mörka, fyrkantiga och opersonliga prägel finns kvar. Den idag mest omdebatterade byggplanen är den om Nobelcentret som man vill ersätta Stockholms konserthus med. I det fallet har man inte tagit minsta hänsyn till huruvida utseendet passar in i ett område som Blasieholmen som ju består av klassisk arkitektur. Modernismen är således inte bara opersonlig, den tar också sällan hänsyn till omgivningen vilket är ett av många skäl till att den är så starkt ifrågasatt bland invånare.

När det byggs i Sverige hör den klassiska stilen till ovanligheterna. I samband med rivningshysterin som tog fart på 1950- och 60-talet har det utvecklats ett motstånd mot klassisk arkitektur vilket särskilt utmärks bland annat via branschorganisationen Sveriges Arkitekters smakmonopol.

Modernister har länge försökt etablera myten om att det skulle finnas tekniska svårigheter i att bygga på det viset. Dresden visar på motsatsen - klassicism är fullt möjligt även idag.

Arkitektur är till stora delar en smaksak men när besöker en ny stad är det sällan de moderna jättebyggnaderna som lämnar avtryck, utan man fascineras över de detaljrika och färgglada byggnaderna. Sverige borde börja bygga klassiskt.