Anela Murguz: Staten kan inte lösa allt
Även om Norrby har sina fina sidor med sitt centrala läge, närheten till natur och ett fotbollslag i Superettan att vara stolt över, kan man inte blunda för de problem som finns i området. Här är arbetslösheten högre än i andra områden i Borås, här är det svårare för barn att klara grundskolan, här har inte flickor och kvinnor samma tillgång till allmänna ytor som pojkar och män och här är gängkriminaliteten mer påtaglig än på andra platser.
Tillsammans med Hässleholmen-Hulta klassas Norrby sedan några år tillbaka som särskilt utsatta områden, vilket framförallt karaktäriseras av att de kriminella har en påverkan på de boende. Man vågar inte larma eller anmäla polisen vid brott, och man vågar definitivt inte att vittna. Men polisens envisa arbete visar att det inte är omöjligt att bryta dessa strukturer. Till exempel lyckades polisen bryta tystnadskulturen och få vittnen att träda fram i samband med det uppmärksammade knivmordet på Hässleholmen våren 2017. Något som haft stor betydelse för de fällande domar som kom därefter.
”Det som först var en siffertävling i vem som kan vaska fram flest poliser har nu blivit en tävling om vem som ska skärpa lagen mest.”
Under presskonferensen i Borås meddelade regeringen att man fördubblar anslaget till polisens avhopparverksamhet från fem till tio miljoner kronor. Dessutom har Polismyndigheten, Kriminalvården, Socialstyrelsen och Statens institutionsstyrelse fått i uppdrag att ta fram ett nationellt avhopparprogram för gängkriminella. Något som redan finns i bland annat Malmö, men som knappast hade skadat att ha även på nationell nivå.
Det har länge varit en trend att i den allmänna debatten tycka synd om den som blir kriminell, och ett vanligt svar har därför varit att det offentliga ska strössla fritidsgårdar. Vi vet med facit i hand att det är en attityd som inte gör någon nämnvärd skillnad, i synnerhet inte för de som bor vägg i vägg med kriminaliteten.
Först på senare år har denna föreställning fått konkurrens av moderater, socialdemokrater, och allt däremellan, som är överens om att straffen måste bli hårdare. Det som först var en siffertävling i vem som kan vaska fram flest poliser har nu blivit en tävling om vem som ska skärpa lagen mest.
Missförstå mig inte, fler poliser och rättsliga påföljder kan inte betonas nog, liksom det förebyggande arbetet. Men hela diskussionen kretsar alldeles för mycket kring vad staten kan göra. Och det enkla svaret är att staten kan göra mycket, men inte allt. För visst finns det strukturer i samhället som formar oss – på både gott och ont. Men i slutändan är det våra värderingar som avgör huruvida vi begår en brottslig handling eller inte.
