Anela Murguz: Pandemipolitik är osexigt – men viktigt
Vaccineringarna rullar på, krogarna har öppet längre och publiktaket för evenemang utomhus har höjts. Bit för bit öppnar det svenska samhället upp – och fler lättnader är på väg. Därmed tycks början på slutet för coronapandemin ta form. Och många är vi som längtat efter det. Men när coronakrisen äntligen är över bör den inte förträngas. Tvärtom måste slutsatser dras för att kunna rusta Sverige bättre inför nästa kris.
För så är det. Kriser kommer och går även om man helst vill slippa dem. Därför är det oroväckande att den svenska krisberedskapen visat sig vara undermålig i många avseenden. Våren 2020, när det rådde brist på skyddsmaterial inom vård och omsorg, var en smärtsam påminnelse om detta. Nu senast visar en granskning från Ekot (1/6) att kommuner och regioner runt om i landet så sent som 2019 gjorde helt olika bedömningar om risken för en eventuell pandemi. Medan man på vissa håll bedömde risken som hög bedömde andra kommuner och regioner risken som mycket låg.
Kommunanställda som Ekot pratat med säger att riskbedömningarna kan påverka hur kommunerna arbetat med att förbereda sig. Det gör att det kan se olika ut i landet, vilket belyser behovet av en nationellt samlad bild inför den här typen av scenarier som kommunerna och regionerna sedan får arbeta utifrån.
”Men coronapandemin är till syvende och sist en politisk kris. Det förutsätter en aktiv opposition.”Anela Murguz
Men det är inte bara lokala riskbedömningar av detta slag som lämnar mycket att önska. Här på ledarsidan har vi varit kritiska till delar av regeringens pandemihantering. Om den kan man säga mycket och det kommer finnas skäl att återkomma till den svenska strategin när coronakommissionen kommer med alla sina delbetänkanden. Så låt oss denna gång stanna vid oppositionen. För var har den egentligen varit det gångna året?
Journalisterna Maggie Strömberg och Torbjörn Nilsson har i en artikel i Expressen från i höstas tecknat bilden av en opposition som famlar i mörkret. I artikeln förekommer en rad exempel som på när Ebba Busch, Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson och Nooshi Dadgostar försökt utmana regeringens pandemipolitik utan att lyckas. Och nu under våren har tystnaden från oppositionen varit total.
Det finns förklarliga skäl till detta ointresse. Partierna har först nu blivit bekväma och hittat sina nya roller i ett nytt politiskt klimat som gått från att handla om de traditionella höger-vänster-frågor till mer värdeladdade frågor. Det är klart att Moderaterna hellre vill prata om den senaste tidens gängskjutningar än pandemi och krisberedskap. Dessutom har pandemin lett till nya förgreningar där personer, organisationer och ledarsidor som inte delar åsikter med varandra om exempelvis invandringen förenas i synen om huruvida den svenska strategin är bra eller dålig. Det gör frågan oförutsägbar, och för partierna omöjligt att avgöra om det skulle gagna dem att inta en viss position.
Men coronapandemin är till syvende och sist en politisk kris. Det förutsätter en aktiv opposition. Särskilt med tanke på att regeringen överlåtit allt större ansvar till Folkhälsomyndigheten som om detta vore en ren och skär fråga om hälsa. Inte en politisk avvägning mellan hälsa, etik, politik och ekonomi. Och ska Sverige komma till bukt med de problem som finns vad gäller bland annat krisberedskap måste frågan hållas uppe av politiken. Att som nu viga all sin politiska kraft åt rent önsketänkande imponerar inte.
