Anela Murguz: Min barndoms ondska äntligen bakom lås och bom
Det var en historisk dag när Jugoslavientribunalen i Haag på onsdagen meddelade att den serbiske överbefälhavaren Ratko Mladic döms till livstids fängelse för bland annat folkmord, brott mot krigets lagar och brott mot mänskligheten.
Domen är särskilt viktig med tanke på den kritik som riktats mot tribunalen, då krigsförbrytaren Radovan Karadzic i fjol dömdes till 40 års fängelse och inte livstid. Hjärnorna bakom folkmordet i Srebrenica, det blodigaste som ägt rum på europeisk mark sedan Förintelsen, var just Karadzic och Mladic.
Kriget i Bosnien, som varade mellan åren 1992 och 1995, krävde omkring 110 000 människoliv. Över två miljoner människor tvingades på flykt, varav många av dessa sökte sig till Sverige. Med facit i hand kan man i efterhand se att integrationen av Balkanflyktingarna lyckats bättre än förväntat. Särskilt bra går det för de som hit som barn eller ungdomar som till och med har högre utbildning än inrikes födda. Men bakom denna framgångssaga finner man fortfarande spår av kriget. Det har kommit att bli lite av poängen med krigföring. Man ska inte bara förstöra de som befinner sig på plats – man ska också försöka komma åt en hel kommande generation.
Inte ens vi som lyckligtvis föddes först efter kriget har varit skonade. När sommarlovet äntligen kom åkte många klasskompisar på riktig semester. Jag packade väskorna, åkte till Bosnien-Hercegovina och kallade det för semester. Som många andra generationens invandrare fick man lyssna till släktingarnas nostalgiska berättelser om tiden före kriget, om hur allt rasade samman över en natt och att man därför aldrig någonsin ska ta något för givet. Man fick se fattigdom och man fick känna skuldkänslor över att ens familj hade turen att fly från ett land som fortfarande är drabbat av korruption, nationalistiskt hat och segregation. Och under en av de varmaste dagarna på sommaren, närmare sagt 11 juli – minnesdagen av folkmordet i Srebrenica, ser man bilderna därifrån rulla på tv:n igen, om och om igen.
Ur ett politiskt perspektiv kan Mladics livstidsdom antingen resultera i ytterligare spänningar mellan folkgrupperna eller att den politiska eliten i Bosnien tar sig i kragen och börjar samarbeta med varandra oavsett etnicitet. Den senare lösningen är att föredra eftersom det först är när nationalismen slutar vinna mark i regionen som dess invånare kan känna sig trygga i att freden kommer vara långvarig.
Framförallt inger domen ett hopp om att de goda alltid segrar över de onda. Krigsförbrytare i bland annat Syrienkonflikten, IS och Burmas militärer som än i dag terroriserar civila ska känna fruktan inför att möta rättvisan. Världssamfundet måste därför fortsätta jaga dem även efter att Jugoslavientribunalen läggs ner vid årsskiftet.
Frågan är bara om det kommer göra någon skillnad för vanligt folk vars anhöriga blivit mördade. Deras nära och kära kommer aldrig komma tillbaka oavsett hur många livstidsdomar som ges.
