Annons

Murguz: L:s problem är att de saknar en riktning

Att vara köpt eller inte köpt – det är frågan. Men Liberalernas främsta bekymmer är att partiet inte har en aning om var de är på väg.
Ledare • Publicerad 15 maj 2020
Detta är en ledarartikel som uttrycker Borås Tidnings politiska linje, som är moderat.
Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT

Bilden som tecknas av Liberalerna i SvD:s granskning (6/5) är inte vacker. Av granskningen framgår att den nyvalda partiledaren Nyamko Sabunis första förslag – att tillsätta en elektrifieringskommission och som presenterades under Almedalsveckan – är en produkt av Scania. Det har också visat sig att Sabuni har täta band med delar av lobbysfären. Både den tidigare folkpartiledaren Lars Leijonborg och förre partisekreteraren Johan Jakobsson är numera konsulter inom politisk påverkan och har visat sig ha något att säga till om L:s nya vägskäl efter partiledarbytet. Det har därför väckt en nödvändig diskussion om hur vattentät gränsen mellan politik och lobbyism bör vara.

Det har också väckt en fråga om L:s ledarskap. Partiet, som redan kämpar mot fyraprocentsspärren i opinionsmätning efter opinionsmätning, lär knappast gynnas av att ha kastats i dåligt dager. På många håll har man därför frågat sig om partiet valde rätt partiledare. Samtidigt visar erfarenheterna att kvinnliga partiledare kraftigt underskattats, speciellt i början av partiledarskapet. Annie Lööf hade som bekant en turbulent start för Centerpartiet, men lyckades så småningom att vända trenden och bli en av de mest framgångsrika partiledarna under 2010-talet. En minst lika svajig början fick även KD:s Ebba Busch erfara när hon 2015 valdes till partiledare. Innan ens hon hunnits prövas i ett val stod många domar klara: hon skulle inte hålla måttet. Men i valet 2018 blev uträknade KD i stället en valsuccé.

Annons

Man bör därför vara försiktig med att räkna ut kvinnliga partitoppar då det finns en tendens att de lastas särskilt hårt för sina partiers svikande opinionssiffror. Moderaternas spel som fick Anna Kinberg Batra att avgå är ett färskt exempel på detta. Men i fallet med Liberalerna är skillnaden att Sabuni tog över ett parti som redan innan hon valdes till partiledare tappade riktningen. Vad vill L egentligen? Vilka frågor vill de driva? Hur ser de på sina hjärtefrågor i dag? Vare sig de själva eller väljarna vet.

När jag befann mig på plats för att bevaka Sabunis tal i Almedalen gick det att ta på den förväntan som fanns över att hon skulle bringa klarhet i dessa frågor. Min analys då var att partiet inte skulle lyckas profitera på gamla meriter, och att de därför gjorde klokt i att tala om klimatfrågor. Integration och migration finns det gott om borgerliga svar på. Det finns det i klimatfrågan också, men det finns inte ett borgerligt parti som driver frågan i den utsträckning som skulle behövas.

Det har nu gått tio månader sedan Almedalstalet. Man tänker därför att L, med Sabuni i spetsen, borde ha kommit med något mer än elektrifierade vägar. Men det har man inte. Och jag är inte så säker på att det hade varit annorlunda utan Sabuni.

Anela MurguzSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons