Anela Murguz: Kvinnors smärta ska lindras – inte skuldbeläggas
Det sägs att coronakrisen synliggjort de brister som finns i svensk sjuk- och äldrevård. Beredskapslager som står tomma, många timanställda, underbetalda sjuk- och undersköterskor, stressig arbetsmiljö, hela organisationsstrukturen och den omstridda valfriheten, förstås. Allt detta är som klippt och skuret för att förvärra en pågående pandemi lite beroende på var man står på den politiska skalan.
I takt med att intresset för vårdfrågor växer borde också patienters rätt till likvärdig vård också uppta politikers och allmänhetens uppmärksamhet. I likhet med vad journalisten och medförfattaren till Feminism – en antologi (Timbro förlag, 2020), Agnes Arpi, skriver har den svenska sjukvården problem som varken kan åtgärdas med mer resurser eller större valfrihet.
Ett sådant problem är att tillgången till god vård skiljer sig radikalt beroende på om man råkar vara en man eller kvinna. Det är egentligen inte ett nytt fenomen. Förr avskrevs kvinnor som sökte vård för sina smärtor som ”sveda- värk och brännkärringar”. Fördomarna var så pass utbredda att de skrevs ner i patienternas journaler fram tills att det blev möjligt för patienten att läsa dem.
”Det är tyvärr inte enbart inom kvinnovården som dessa brister förekommer. Även på andra områden är skillnaderna mellan män och kvinnor stora”
Arpi visar med flera exempel i sitt antologikapitel att denna föreställning om kvinnokroppen i allra högsta grad lever kvar i den svenska sjukvården. Det hela har sin grund i att män och hankön utgör normen i medicinska studier och vid prövning av läkemedel, vilket på det stora hela resulterar i att man inte vet tillräckligt mycket om hur kvinnor påverkas.
Exemplen på kvinnor vars fysiska smärta avfärdas som något som sitter i huvudet på dem är många. Inte minst när det kommer till förlossningsvård och gynekologi. Nyblivna mammor med förlossningsskador kan få höra att de har höga förväntningar om de tror att de kommer lämna sjukhuset i samma skick som när de kom. Och unga kvinnor med smärta i underlivet uppmuntras att lära sig att slappna av och tycka om sitt underliv. Som om det vore deras eget fel att de har ont.
Det är tyvärr inte enbart inom kvinnovården som dessa brister förekommer. Även på andra områden är skillnaderna mellan män och kvinnor stora. Kvinnor får billigare rullstolar, mindre hemtjänsttid vid exempelvis Alzheimers sjukdom och billigare läkemedel för att nämna några exempel. Kvinnor får också vänta längre på att få rätt diagnos och behandling. Vad gäller exempelvis hjärtrytmsrubbningar får kvinnor i snitt vänta sex år längre än män. Bland annat för att deras symptom inte tas på allvar och ofta tolkas som psykiska problem.
Mycket blir trots allt bättre. Kvinnorna har blivit allt mer krävande och nöjer sig inte med att leva med smärtor livet ut. Visst, att de kräver god vård kan göra att de att uppfattas som ännu mer gnälliga. Men det har också lett till en rad förbättringar inom sjukvården. Men det räcker inte om det fortfarande finns kvinnor som får höra att de själva orsaken till smärtorna. Sjukvården ska lindra och bota smärtor, inte lägga skulden hos kvinnan.
