Murguz: Konsten att vara på två platser samtidigt

Ledarkrönika Artikeln publicerades
Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni (L) talar på Liberalernas landsmöte.
Foto: Pontus Lundahl/TT
Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni (L) talar på Liberalernas landsmöte.

Gång på gång lyckas Liberalerna inta nya positioner som inte alla gånger stämmer överens med gamla ståndpunkter. När ska partiet inse att väljarna ser igenom det dåliga självförtroendet?

Liberalerna är ett parti i kris. I mätning efter mätning ligger partiet farligt nära fyraprocentsspärren. Förmodligen för att det varit uppenbart för gemene man att partiet på senare år haft svårt att motivera varför Sverige behöver ännu ett liberalt parti. Något som förvisso märktes av redan under alliansregeringens tid, men som blivit synligare efter att Januariavtalet trädde i kraft då L fick inta en roll i skuggan av Centern.

Att det på senare tid dessutom blivit svårare att utläsa vart partiet är på väg är knappast en omständighet som gjort det lättare för väljarna att begripa vad för slags parti det är. I början av Jan Björklunds tid som partiledare verkade riktningen luta åt den väg som företrädaren Lars Leijonborg hade slagit in på. För att i slutet trots allt landa i någon slags övergång till den socialliberalism som framförallt personifierades av Bengt Westerberg på 90-talet.

Att L haft ett dåligt självförtroende märks inte minst i de motstridiga, eller rättare sagt halvdana, förslag som emellanåt poppar upp. Det kanske främsta exemplet är den om konfessionella friskolor där partiet till slut landade i att stoppa nyetablering av konfessionella skolor men samtidigt låta befintliga skolor vara kvar. Varken för eller emot, alltså.

När Nyamko Sabuni valdes till ny partiledare i somras fanns det i de egna leden förhoppningar om att hon skulle bringa klarhet om vart partiet skulle ta vägen framöver. Men dessvärre har det inte klarnat alls under det gångna halvåret. Björklund-doktrinen om att befinna sig på två platser samtidigt lever i allra högsta grad kvar. Framförallt genom Januariavtalet där den ena halvan av partiet blir försäkrade om att Sabuni kommer fullfölja avtalet samtidigt som den andra halvan får subtila blinkningar åt att partiet kanske kan komma att dra sig ur.

Denna liberala kluvenhet tycks också genomsyra det nya förslag som L presenterade tidigare i veckan. Partiet har länge drivit frågan om ett återförstatligande av skolan. Men presenterade trots det ett förslag om att i första hand enbart låta skolor med dåliga skolresultat i utanförskapsområden tas över av staten. Återigen denna dubbelhet; lite förstatligande samtidigt som man slipper ett fullbordat förstatligande.

Förmodligen hoppas L på att lättare få med sig de större partierna. Men för väljarna framstår det med störst sannolikhet som om partiet har dåligt självförtroende. För en av de vanligaste reaktionerna på det nya förslaget var varför ett återförstatligande bara skulle gälla vissa skolor när L-företrädare gång på gång argumenterat för att det skulle gynna alla skolor.

Bakom detta dåliga självförtroende gömmer sig viljan om att vara omtyckt av alla. Av de väljare som gillar förstatligande och samtidigt av de som gillar närhetsprincipen. Av de som gillar konfessionella friskolor och av de som mestadels stör sig på muslimska friskolor. Men som jag skrev i en statusuppdatering på Facebook i början på 2015 (i samband med en opinionsundersökning där L fick dåliga siffror) riskerar den som strävar efter att bli omtyckt av alla att slutligen inte vara omtyckt alls.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.