Anela Murguz: Identitetspolitik krattar vägen för nationalism
När kriget i Bosnien bröt ut var den tidigare teaterchefen och liberala politikern Jasenko Selimovic tjugofyra år. I boken Sarajevo - minnen från en belägring (Albert Bonniers förlag 2020) delar han med sig av det fasansfulla han bevittnade under belägringen av staden. Den som med sina 1 425 dagar blev den längsta belägringen i modern tid.
Jag, som är lika gammal som Selimovic var när kriget bröt ut, slås jag av framförallt två saker. Den ena är hur bekväm den här kvasikarantänen, som coronakrisen tvingat oss till, är i jämförelse med ett krig, och varför de aldrig bör likställas med varandra. Det andra är det ofattbara i att bli berövad på sin ungdom.
”De tvättar sig inte enbart för att bli rena från att i flera månader ha saknat tillgång till rent vatten, el och mat. Utan också för att bli rena från den förnedring som dessa omständigheter innebär.”
I stället för att göra det tjugofyraåringar brukar göra fick Selimovic och hans dåvarande flickvän, som i boken kallas Amira, plocka blad och sniglar till middag, utveckla strategier för att inte bli ihjälskjutna av krypskyttar i bergen och tvätta varandra med vatten som de samlat på sig under en regnig dag i krigets Sarajevo. De tvättar sig inte enbart för att bli rena från att i flera månader ha saknat tillgång till rent vatten, el och mat. Utan också för att bli rena från den förnedring som dessa omständigheter innebär.
Men boken är inte bara ett personligt vittnesmål från en belägring. Den är emellanåt också politisk. Det finns lika många förklaringar till varför konflikter uppstår som det finns sidor i ett krig. Men Selimovic har tänkt längre än så och menar att den serbiska nationalismen inte kom med Slobodan Milosevic som det ofta görs sken av i historieskrivningarna. Tvärtom var Milosevic ett uttryck för det missnöje som grott under lång tid i forna Jugoslavien.
Den socialistiska federationen försökte envetet med hjälp av en decentraliseringspolitik, censur och kvotering till viktiga poster uppnå ett broderskap bland de olika folkgrupperna. ”Det som hände var det som brukar hända när man försöker dela hallonsaften rättvist i åtta olika glas: barnen börjar på en gång att mäta vem som fick mest”, skriver Selimovic, och påminner därmed att även identitetspolitik som i välviljans namn gör skillnad på folk och folk kan vara lika destruktiv som nationalism.
”Paradoxalt nog blev orsaken till den etniska konflikten också dess ”lösning”.”
Paradoxalt nog blev orsaken till den etniska konflikten också dess ”lösning”. Fredsavtalet som antogs år 1995 betonade politisk representation av bosniaker, kroater och serber. Landets judar och romer tycks ha glömts bort då dessa två grupper inte behöver representation. Förutom att varje tidigare nämnd entitet ska finnas representerad i landets parlament får entiteterna även långtgående möjligheter att bestämma sin egen inrikespolitik.
I praktiken har det inneburit att invånarna främst röstat på den politiker som de delar etnicitet med. Inte som i en normalt fungerande stat där det är idéer, visioner och ideologier som spelar roll för vilken politiker man lägger sin röst på.
”Detta obegripliga statsskick med tre presidenter för varje folkgrupp är förstås en tickande bomb. Men det finns också ljusglimtar.”
Detta obegripliga statsskick med tre presidenter för varje folkgrupp är förstås en tickande bomb. Men det finns också ljusglimtar. I det bosniska parlamentsvalet 2018 röstade en betydande andel av landets muslimer på den socialliberala kroatiska presidentkandidaten Zeljko Komsic, som också blev vald till posten, i stället för att exempelvis rösta på det bosniaknationalistiska SDA. Och på köpet förlorade ännu en nationalist – Dragan Covic – det kroatiska presidentämbetet.
Så ser motståndet mot det framtvingade hatet, som Selimovic flera gånger betonar som viktigt i sin nya bok, ut tjugofem år senare. I fredstid.
