Murguz: För att orka leva med döden måste den få vara närvarande

Ledarkrönika Artikeln publicerades
Tusen levande ljus - Stämningsläget på St Sigfrid
Foto: Helena Berg
Tusen levande ljus - Stämningsläget på St Sigfrid

Vad som är mer intressant än hur vi bör bete oss på kyrkogårdar är vad frågan egentligen symboliserar. Hur närvarande vill vi att livet ska vara på kyrkogårdarna?

Hur ska man egentligen bete sig på kyrkogården? Den frågan har diskuterats flitigt på insändarsidan i veckan. I en insändare skriver signaturen ”Kvinnlig motionär 54 år” (BT 13/3) om hur hon under löprunda på S:t Sigfrids griftegård blev utskälld av en annan besökare. Det är ovärdigt att jogga nära en kyrkogård, fick hon höra. Och på BT:s Facebooksida går meningarna isär. Många tycker att jogging är okej. Det är värre med knarkhandel, bilar som kör in på kyrkogården och lekande barn, skrivs det. Men minst lika många tycker att det är fel, eller som det slås fast i en av kommentarerna: det är omdömeslöst.

Så, vad är rätt och vad är fel? Begår kyrkogårdsbesökare fler fel ju snabbare de rör sig? Är det fel att låta barnen springa runt? Låta vovven följa med? Vad som är mer intressant än själva svaren på dessa frågor är vad frågorna symboliserar; närvaro. Det vill säga hur närvarande vi vill att livet ska vara där vi alla hamnar när det är över.

Av förklarliga skäl vill vi inte att döden ska vara närvarande. Den påminner oss om de vi så innerligt saknar, och om det okända som väntar oss alla efter livets slut. Det är svårt att inte dra paralleller till den rådande pandemin där döden gör sig ständigt påmind. Även om människors rädsla för döden syns i de tomma hyllorna i matbutiken och på de folkglesa gatorna, butikerna och restaurangerna syns också ett försök att i den mån det går hålla döden borta.

Men den som har anledning att besöka en kyrkogård, vare sig den joggar dit, kör in med bilen eller tar sig dit på ”vanligt” sätt, är medveten om att döden inte är bara närvarande vid pandemier. Eller som teologen och författaren Joel Halldorf så förträffligt skrev i en krönika på Expressens kultursida (11/3): ”För det är precis så här världen är – hela tiden. Vi hänger alltid samman, döden vandrar alltid vid vår sida, de svaga är särskilt utsatta och vi har aldrig kontroll.”

Ändå har vi inte förlikat oss med tanken att vi alla sörjer olika. Till exempel, varför antar vi att den kvinnliga motionären inte sörjer hon också? Varför ses den som gråter som mer sörjande än den som skrattar när den minns ett roligt minne den haft med personen man sörjer? Varför står vissa sätt att sörja över andra? Misstolka mig inte. Det finns gränser för vilka beteenden som är acceptabla. Att supa sig full, springa mellan gravstenarna och ägna sig åt rena olagligheter kan och bör inte tolereras. Men om vi inte heller får springa, skratta eller leka på kyrkogårdarna – vad är det för plats vi lämnar våra saknade i?

Varför vill vi inte omringa dem av det liv som vi så gärna önskar att de var kvar i?

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.