Anela Murguz: Det räcker nu – stoppa gängen
31-åriga Karolin Hakim sköts ihjäl förra året i Malmö när hon bar sitt spädbarn i famnen. Några dagar därpå dödades Ndella Jack i en förort i Stockholm. I båda fallen var kulorna avsedda för någon annan i deras närhet.
Några andra som inte heller varit måltavlor men som fått sätta livet till för den skoningslösa gängkriminaliteten är åttaårige Yuusuf Warsame som dog när en handgranat kastades in i en lägenhet i Biskopsgården i Göteborg och knappt fem år gamla Luna Mandic som dödades i en bilbomb efter en fisketur med sin pappa och ytterligare två personer. Men det slutar inte där.
”I debatten har det länge funnits en myt om att gängkonflikter enbart straffar personer inom den kriminella sfären. Men dessa öden vittnar om det faktum att allmänheten inte är skonad från gängbrottsligheten.”
Lärarstudenten Shayan Gaff som sköts med tretton skott bakifrån – av misstag, den nyexaminerade tandläkaren Rami Amin som mördades i Malmö och Petar Petrovic som råkade befinna sig på en krog på Vårvärderstorget i Biskopsgården för att se en Champions League-match när skotten började hagla våren 2015. Och nu senast: En tolvårig flicka som sköts till döds vid en så kallad ”drive by-skjutning” natten till söndag i Norsborg i Stockholm.
I debatten har det länge funnits en myt om att gängkonflikter enbart straffar personer inom den kriminella sfären. Men dessa öden vittnar om det faktum att allmänheten inte är skonad från gängbrottsligheten. För samtliga politiska partier är det därför bråttom. De bör ta sig i kragen och komma överens om en långsiktig plan för hur man ska sätta stopp för kriminaliteten. Inte en enda oskyldig människa ska behöva sätta sitt liv till för detta politiska misslyckande.
Men samma morgon som nyheten om den tolvåriga flickan kom retweetade justitieminister Morgan Johansson (S) en skrytsam artikel om att skjutningarna i Malmö har minskat till följd av Operation Rimfrost. Som kriminalreportern Fredrik Sjöshult skrev i Expressen (2/8) blundar justitieministern för ”helheten och det faktum att poliser skickats från Stockholm till Malmö samtidigt som skjutningarna ökat i Stockholm och totalt i Sverige under Rimfrostmisslyckandet”.
Man kan tänka sig att flera år av skjutningar och oskyldiga liv som gått till spillo hade fått debatten att mogna vid det här laget. Men nej. Förutom ovanstående exempel har två forskare vid rättssociologiska institutionen på Lunds universitet bidragit till en av sommarens mest omdebatterade debattartiklar. Budskapet var att polisens resurser och uppgifter i högre grad bör flyttas över till bland annat sociala myndigheter och civilsamhälle. Det omdiskuterade begreppet nedmontering, som kommer från USA:s ”defund the police”, användes vilket genast bidrog till reaktioner.
”Men en bra början hade det varit att börja lyssna till berättelser som dessa istället för att låta ideologiska dogmer styra debatten om den eskalerade brottsligheten.”
Men frågar man de som bor i områden där otryggheten är ett normalläge snarare än tidningsrubriker, som till exempel Peter Esaiasson gjorde i reportageboken Förorten (Timbro förlag, 2019), önskar man inte sig en nedmontering av polisen. Den dominerande uppfattningen är snarare fler, synliga poliser. Problemet tycks inte heller vara att polisen skulle vara rasistisk, utan att de uppfattas som alldeles för mjuka mot de kriminella.
När jag för snart tre år sedan deltog i ett panelsamtal om otrygghet och brottslighet var det en flicka som frågade oss i panelen vad vi tyckte skulle göras för att hon och hennes jämngamla kamrater skulle känna sig trygga när de går till skolan. Det korta svaret är att det behövs en kombination av både kortsiktiga och långsiktiga åtgärder. Och att det kommer att ta lång tid.
Men en bra början hade det varit att börja lyssna till berättelser som dessa istället för att låta ideologiska dogmer styra debatten om den eskalerade brottsligheten.
Det räcker nu.
