Murguz: Anknytning viktigare än blodsband

Ledarkrönika Artikeln publicerades
”Bland det värsta ett barn kan utsättas för är att bli sviken av sina biologiska föräldrar”, skriver Anela Murguz i sin ledarkrönika.
Foto: JESSICA GOW / TT
”Bland det värsta ett barn kan utsättas för är att bli sviken av sina biologiska föräldrar”, skriver Anela Murguz i sin ledarkrönika.

Det som Lilla hjärtat utsattes för hade inte fått ske i ett land som tar hänsyn till barnets bästa – på riktigt.

Lilla hjärtats öde har berört hela Sverige. Den tre år gamla flickan som slets ifrån sitt familjehem och som hittades död i slutet av januari i år i födsloföräldrarnas lägenhet. Eftersom lagen ser till föräldrarnas situation, och därmed inte tar hänsyn till barnets behov av anknytning, beslutade kammarrätten i Jönköping att en återförening mellan flickan och de biologiska föräldrarna skulle ske. Att flickan tillbringat merparten av sitt liv hos sin fosterfamilj i Vadstena och att hon knappt känner sina biologiska föräldrar var således inte något som kammarrätten behövde ta hänsyn till. Det fick katastrofala konsekvenser.

Frågorna kring det uppmärksammande fallet, som bland andra Dagens Nyheter skrivit om (8/3), är många. Varför såg inte rätten de biologiska föräldrarnas vägran att ta drogtester som något problematiskt? Särskilt med tanke på att missbruk var en av flera anledningar till att barnet omhändertogs från första början. Och hur kunde kammarrätten trots uteblivna drogtester och psykiatribesök göra bedömningen att de biologiska föräldrarna blivit mer stabila och lämpliga som föräldrar? En annan fråga är varför flickans juridiska ombud, som alltså ska utgå från barnets perspektiv, inte lyssnade till de risker som socialtjänsten såg med en återförening med födsloföräldrarna?

Men det som framförallt är uppseendeväckande är att Sverige, som säger sig sätta barnets bästa främst, saknar lagstiftning som ser till barnets bästa i dessa situationer. I praktiken har vi en lagstiftning som värdesätter föräldrars rätt till sitt barn högre än barnets rätt till trygghet. Som tar större hänsyn till blodsband än anknytning, trots den breda evidens som finns kring betydelsen av anknytning och framförallt hur traumatiserande det kan vara att i tidig ålder slitas ifrån den man känner anknytning till.

Blodsband är bara blodsband, och därmed ingen garant för en trygg och säker uppväxt. Fallet Lilla hjärtat är ett exempel bland många andra. Men fixeringen vid biologin stannar inte vid dessa fall. Det är till exempel inte ovanligt att barn vars pappa dömts för mord på mamman har kvar fadern som vårdnadshavare. Enligt en granskning av Aftonbladet från 2018 har en tredjedel av dessa barn kvar sin morddömde far som vårdnadshavare. Det är inte heller ovanligt att barnen mer eller mindre känner sig tvingade till att upprätthålla en relation med sina fäder i fängelset.

Bland det värsta ett barn kan utsättas för är att bli sviken av sina biologiska föräldrar. Och själva syftet med omhändertagande av barn är att skydda dem från detta svek. Då kan det inte även fortsättningsvis vara födsloföräldrarnas lämplighet som står i fokus vid omhändertagande av barn vars vårdnadshavare av olika skäl brustit i sin omsorgsförmåga. Föräldrars behov av sina barn kan aldrig stå över ett barns rätt till en trygg tillvaro. Precis som man höjer varningens finger för de skilsmässobarn som slussas fram och tillbaka i ovisshet måste även fosterbarn skyddas från att bli behandlade som om de vore de vuxnas ägodelar.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.